Aftonbladet – 4 februari 1836, sida 3

I en Landsförsamling i Norrland hände sig för många år tillbaka, att en vanfrejdad person, som lidit straff för tjufnad, sluihgen upphäide sig till Chef och talare för ett Sekteriskt Religionspart, hvars medlemmar den tiden kallades, och ännu kallas Läsare, men hvilka numera torde vara mera upplysta och fogliga än fördom. Den illsluge bedragaren hade tillvunnit sig ett visst förtroende, och höll ofta för talrika Folksamlingar offentliga tal, i hvilka hav, för att göra så mycket större effekt, alltid inblandade många missförstådda och missbrukade bibliskå språk. Eu dag, då en stor folkmassa samlat sig omkring honom, hade äfven en ganska förståndig man, en åf församlingens Kyrkovärdar infunnit sig, icke för att lära något, utan för att höra och se, huru långt den oförskämde folkförledaren skulle gå i sin djerf.et. — Talaren uppträdde med sin vanliga sjelfbelåtenhet och talade en god stund, utan något sammanhang, öfver blandade religions-ivanen; mer då han tyckte sig hafva fuilkomligen fängslat allas uppmärksamhet, ropade han me hog röst: Jag -hafver liimmelrikets nycklar m. m. Då kunde den hederlige Kyrkovärden icke längre tillbakahålla sin harm, utan utbrast helt högt i Församlingen: Ja! si har du himmelrikets nycklar, så har du ock ta mig tusan stulit dem. — Detta lyckliga infall hade den kraftiga verkan, att talaren bragtes till en fullkomlig tystnad, hela folkhopen skingrades under skratt och skämt, och den obehörige Folk-läraren öfverhopades med rättvisa förebråelser för sin djerfhet, hvarvid man icke heller glömde hans fordna tjufaktighet, — Denna anekdot hörde Refer., en af de fordna, numera bortgångna Gubbarne, den i lifstiden högt värderade och högst aktningsvärde Professorn och Riddaren Nordmark med sin vanliga munterhet berätta för sina vänner, såsom en känd och sannfärdig händelse;