Aftonbladet – 4 februari 1836, sida 2

REVY AF TIDNINGARNA. Våra goda tidnivgar hafva nu en vecka bortåt varit alldeles förträffliga. Ibland annat bafva de gjort sig ett berömligt besvär, att bewisa åtskilliga saker 1 statsläran, som hittils, förmodligen af misstag; varit ansedda för axiomer. Så har t. ex. Statstidningen gjort den vigtiga upptäckten, att de flestes rÖstersi ett sambhölle icke under alla förhållanden betyder detsamma som de bästes; och Svenska Minerva har genom en flyktig blick på den närmaste framtiden, ur hvilken hon för öfrigt tyckes få svårt att hitta tillbaka till dei rärvarsnde, kommit till det märkliga resuhatet, att mensklighetens stora och allmänna förhållanden hönga tillssmmans genom religiösa band. Huru mycket bör ej: Svenska allmänheten lyckönska sig, at af dessa tidehvarfvets oförvanskliga män få gerom gruvdbiga argumenter inhemta en sak, hvarom hela verlden, redan i århundranden varit öfvertygad? — Något som deremot allmänheten icke förut kännt, och som således utgör en egen uppfinning af Statstidvingen, är, enligt bvad samma artikel inrehåller, att Svenska författningen meddelar de flesta rösterna icke blott deras najurliga rätt att blifva politiskt gätlande, utan äfven en betydande derutöfver. Deva menar Statstidningen bevisas derigenom, att folkets beslut är algörande: i valet af tvänne Biksstånd, af Domarenämnd och af sina själasörjare, med vissa inskränkningar, af sine vid flere tillfällen behöflige fullmögtige, vid bestammandet af menighetsafgifter och af en mängd ordningsmål m. fl. Hittils har det varit allmänt trodt, att de trenne Riksstånden icke väljas af jolket, utan ett af dem, nemligen presteståndet endast af en embetsmannaklass; att ifrån, de båda öfriga en ganska betydlig del, nemligen alla säteriegare och ståndspersoner på landet, som vant i statens tjenst, samt invanare och huscgare i ståderne, som icke äro borgare, äro uteslutne; att de flesta rösterna eller Rikets Bonde-Siånd, icke tillsätta mer än en fjerdedel af representationen; att cen lilia inskränkningen 1 folkets val af sina själssörjare är så stor, att Konungen tillsätter kyrkoherdar i alla regela, det vill säga, öfverbufvud de största och vigtigaste pastoraterne i riket, utan att behöfra göra något afseende 3 församlingarnes önskningar, och att de såkallade ordningsmålen, i allt hvad som är af någon vigt, just utgöra ett ibland kronans omaste och käraste prerogativer, hvilket tid efter annan nogsamt ådagalagts genom utfärdande af åtskilliga författningar, till och med angående sådant som rör folkets dagliga syslande i enskilta hushållsföretag, m. m. SV Såsem ett ytterligare bevis för den garamti Svenska Författningen försäkrar åt folkets rättigheter anför Stats