Aftonbladet – 2 februari 1836, sida 3

tills afhållit biografer, att egna sin möda åt denna konungs lefvernesbeskrifning, synes oss hufvudsakligen vara det isolerade tillstånd, hvaruti han befann sig, i afseende på sitt tidehvarf. fan tillhörde icke detsamma. Han stod der som en vålnad frår Nordiska fornåldern, eller i vissa fall, från Roms och Greklands renaste tidehvarf. Född i Athen, och med samma känsla för republikanska friheten, som konungamagtens fördelar, skulle han hafva blifvit en Aristides, i Rom en Fabricius, i Amerika en Washington; men nu var ban född och unppfoswad i enväldets ensidiga begrepp såsom konung till Sverige, och fick redan tidigt i barndomen veta, att han icke var a mnågon annan än Gud och sitt samvete? bunden if dess styrelse. Med den tankan, att Konungamagtens helgd och pligter var, att försvara sin och sitt folks ära, ansåg han denna, sådan han uppfattat den, för sitt högöta mål med hvarje möjlig uppoffring. Staten: det r jag, tänkte visserligen Carl XII, men 1 en mycket högre och ädlare mening än en Ludvig XIV och Napoleon. Han ville icke göra eröfringar, han ville endåst hafva sitt, och hafva hämd och ersättning af sina fiender, hvarvid hans karakter satte honom öfver, att ingå i den moderna statskonstens slingringar, äfvensom den stundom häntörde honom till ridderliga ytterligheter , emedan han var en alltför poetisk natår, att kunna berakna huruvida det eller det kunde bära sig, eller vara nyttigt för folkets bestånd. Vi tro oss i dessa betraktelser hafva funnit nyckeln till Carl XII:s gerningar, likasom orsaken, som afnållit hans biografer. För många snillen fanns här föga eller intet, som kunde reta en vanlig historisk verksamhet: politiska intriger, hofvens stämplingar, eller omvexling uti karakterer; ty Carl är och förblifver under :sitt tidehvarf den, glänsande hufvudfiguren, och de öfriga stå tillbaka i skaggan. En tid af inemot ett sekel förflöt efter Carls död, innan han kunde få åtnjuta fullkomlig rättvisa, och rent af framträda för efterverlden såsom historisk gestalt. Ända mot slutet af der 18:de seklet var det den allmänna tonen bland häfdatecknarne, att, om de också ej kunde neka sin beuwndran åt hans -hjeltebedrifier, alltjemt framkasta beskyllningar mot honom för hans brist på klokhet och statskonst, utan att betänka det Carls planer till en stor del mislyckades genom de personers svaga eller föraktliga karakter, med hvilka ham ville utföra dem, samt Turkiets usla statskonst, och att han ånda till sin lefnadsslut var sysselsatt med verksamma planer, för att återskaffa sitt rike dess förlorade glans!, medelst Norrges intagande. Etit nytt och mera poetiskt tidehvarf har inträffat, sem upphöjt Carl XII:te lika mycket, som han förut varit nedsatt. Först sedanconflikten mellan de båda stridande, å båda sidor för långt drifna, opinionerna någorlunda blifvit lugnad, kunde det blifva fråga om en loga och opartisk framstöllning af den Svenska bjeltekonungen, med den fulländning af stil, som tidehvarfvets bildning och historiens värdighet kräfver. Vi tro således, att tiden är inne, då man värdigt kan skildra Carl XII, och att det arbete vi nu gå att anmäla, är en verklig vivst för Svenska htteraturen. Då Carl XII:s historia egentligen är en krigshistoria, bör hans biograf egentligen ej blott vara litteratör, utan äfven ega militarisk insigt och krigsmanna-kunskaper, och i båda dessa afseenden uppfyller den af Knut Lundblad utgifna Carl XII:s historia det hufvudsakligaste af hvad en billig granskare kan önska. Arbetet vittnar, att författaren omsorgsfullt studerat de vigtigaste källorna till Carl XII:s historia. Norbergs rikhaltiga samling af alla de vigtigaste urkunder, som höra till den tiden, har lika så väl blifvit anlitad, som den af sjelfva Napoleon värderade Adlerfeldts krigshistoria, och den alltid intagande, men ej alltid pålitliga Voltaire. Äfven hafva ej de i nyare tiderna upptäckta källor till Carls historia blifvit obegagnade, såsom Skandinaviska sällskapets handlingar och Fants samhngar. Af de med Carl samtida urkunderna hafva Theatrum Europeum samt Zar Peters och Konung Augusts lefvernesbeskrifningar gifvit sina bidrag, att öka detta arbetes sakrikhet.. Med denna grundlighet förenar författaren eller åtminstone utgifvaren den militäriska taktikens skarpa blick, och vid beskrifningen af fälttåger, slagen och belägringarne röjer sig tillräckligen mannen utaf yrket. Öfver. allt rider en klar precision och åskådlighet, som försätter läsarens inbillningskraft will de ställev, der händelserna tilldragit sig. I sina omdömen öfver den ovanliga hjelten visar Förf. det. lugn och den oväld, som är en häfdatecknares första egenskap. Hvarken hänföres han af sin beundran för Carl XII att dölja de fel han ansett honom hafva begått, eller nedlater han sig till det småaktiga tadel, som så länge varit tonen i afseende på denna Konung. Med samma klarhet och skarpsinnighet, hvarmed han tecknat krigshändelserna, utreder han äfven de diplomatiska förhållauderna, och de snaror dem den politiska iutrigen allt jemt sökte lägga för det Nordiska Lejonet, under fort. åh -. . 20 4