Aftonbladet – 28 januari 1836, sida 3

således icke många minuter i okunnighet om den my2 stiska budskickningen, som blifvit hennes systerdotter anförtrodd. En ung flicka bege sig in i ett läger, midt ibland så mycket karlar! gudbevars! det vore för obetänksamitt — I dessa stycken är madam Winter alldeles ofantligt förståndig. — Det skulle till och med möjligen kunna ge anledning till hvarjehanda hviskningar, om hon sjelf, ehuru kommen till en litet mera mognad ålder, begåfve sig till lägret; emedlertid, — då för den utlofvade belöningens skull det vore å andra sidan förhastadt, att ge brefvet alldeles på båten, så vill hon heldre riskera till någon del sin egen reputation, än lemna till pris sin älskade systerdotters. Ven ömma mostern! Å Det behöfdes dock icke komma längre än till den goda viljan. Majoren i fråga, anländer nemligen iegen person till byn, just som han vore kallad, och den goda gumman är således lycklig att kunna lemna honom biljetten, utan all våda. Han bryter den, läser, tittar på gumman, läser igen, tittar på korporal Portsman, som äfvenledes just är till hands; han läser biljetten väl femton gånger. Bokstaftven är tydlig och lagen klar. Majoren skall genast låta viga den, som öfverbringar honom brefvet, med korporal Portsman; det är H. M. Konungens nådiga befallning. Ingen har mnågorsn blifvit på ett mera nedslående sätt öfverraskad, än vår hederliga korporal, ingen gladare än gumman Winter. Konungen har emedlertid så befallt. Saken står ej att hjelpa. Och den stackars Lotta! det arma barnet! Dock, det gör ingenting, bara man är glad! Om korporalen gifter sig med den gamla mostern, icke är det värdt, att sörja sig månskensblek för det. Får man icke Hr Portsman, alltid får man någon annan. Men hvad som skall ske, skall ske fort. Männerna äro så obeständiga. Binder man icke fogeln genast, så flyger han bort, innan man vet ordet af. Den sköna Lotta handlar som en klok flicka; hon har inom sig beslutat, att i förtreten taga till man den första hon träffar. Partout! Slumpen fogar sig så, att denna första just blir samma gamla soldat, som lemnat henne den fatala biljetten. För en ung flicka har väl hans figur föga lockande, mannen kan dock möjligen ega sina goda sidor; och i alla fall, hvad gör man icke med en fast karakter eller — i förtreten? Om man icke på förhand visste, att den der gamla soldaten är ingen annan ån Konungen sjelf, så vore det rakt omöjligt att förklara den kallsinnighet, hvarmed han bemöter den unga flickans enträgna frieri, så mycket behag, så mycken skönhet och älskvärdhet. Det synes också verkligen förefalla henne sjelf litet oförklarligt, ända tills hennes trolösa Portsman, som sprungit andan ur sig för att söka reda på Kungen, plötsligt instörtar för den gamla mannens fötter, bönfallande om misskund och dispensation från det anbefalldta giftermålet med den ärbara fru Winter. Monarken, som redan förut af några flickans ord irsett det olyckliga misstaget med biljetten, eger den kungliga tillfredsställelsen, att med ett ord göra allt åter godt och förena tvänne älskande, på samma gång han favoriserar sin stora plan vis åa vis de små granadörerna; hvarjemte högst densamme, full af nåd och godhet, upphöjer sin rival, korporalen, till fältväbel eller sergeant, jag minnes ej ratt hvilketdera.. Om den gamla mostern sedermera ingått något annat äktenskap, vet historien ej att berätta. Den lilla pjesen är kryddad med en bra njupa qvicka repliker och ett godt, om också något grofkornigt, skämt; med Mams. Högqvists spel, såsom Lotta, utmärkt af en naivetet, ett sprittande lif, en ledighet, en nyansering, som skulle gifva relief äfven åt en i och för sig mindre spirituell roll än denna, är af alla de otaliga bagateller, hvarmed Kongl. Teatern på sednare tiderna undfägnat publiken, denna, utan jemförelse den pikantaste, och en, som utan tvifvel blir mera långlifvad än sina många saliga syskon. Man lärer näppeligen: på år och dag hört salongen genljuda af en så allmän munterhet, som från början till:slat af denna så kallade historiska händelse. SI ASTA IEND TON PATAPSEATT or