Aftonbladet – 13 januari 1836, sida 3

lunda kan man åtminstone ej förklara den likstämmighet i tänkesätt, som utmärkte de tre ofrälse Siånden, i synnerhet vid Riksdagens början, då högst få af representanterna af dessa stånd voro för hvaråndra mer än till namnen kände. Det var naturligt, att med en sådan sammansättning, som vår representation äger, det var lätt att bringa de motsatta intressena i strid; men styrkan af sjelfva anden, som inspirerade det hela, kan bäst märkas deraf, att sådant oaktadt, endast presteståndet på andra året kunde, såsom Minerva sjelf uttrycker sig, något modifieras. Må man en gång ändteligen lära sig, att Sverige är ett land, i saknad både af Söderns välmåga och dess lättsinne; men må man aldrig sätta tro till Mivervas ord, att uti Sverige man ostraffadt får framställa Regeringen såsom folkets naturliga fiende och förtryckare. (Se N:o 64. 2 sid.) Tvärtom har man der alltid uti Regeringen velat uppsöka och vörda folkets yppersta vän och beskyddare. Eburu således, på sätt Minerva rätteligen anmärkt, många af Regeringens gamla vänner i Stånden voro antingen sedan förra Riksdagen döde, eller hade åldrats och afböjt sitt väljande till Riksdagen, var derföre icke sagdt, all regeringen icke uti nykomlingarna ju kunde påräkna nya vänner, om än icke utvändigt så utmärkta eller dekorerade, som de förra. Om de tillika voro lika mycket vänner af folket, var väl ej för det stora hela eller för dem sjelfve något lyte, så vida man ieke vill hylla Minervas irrläriga satser, att Regering och folk i ett konstitutionelt land omöjeligen kunna sammansmälta till ett, utan nödvändigt måste vara två motsatta clementer, —satser, hvilka ensamt kunna uppehålla en lyckligtvis sjunken aristokrati, och hvilka således endast denna eller dess koryfder kunna understödja. (Fortsättning följer.)