TEATER. CENDRILLON. Cendrillon har, såsom bekant är, åter gifvits några gånger å Kongl. Teatern. Det var temligen fullt hus. Man måste också erkänna, att Cendnrillon icke saknar sina små behag, ullräckliga för att alltid ega ett visst antal beundrare. Somlige hade infunnit sig för att höra om den rätt vackra musiken och M:ll Widerbergs sång, andre för att beundra M:ll C. Fickers charmanta silfverskirsklädning och pikanta sätt att vara; andre för att få se den lilla skon, eller njuta ögenfägnaden af den granna thronen, hvars herrlighets sol nu likväl börjar blekna af; andre åter för att skaffa sina öma känslor litet motion genom sympathien med den stackars ask-ungens lidande; andra slutligen, några kallblodi? gare, frostiga själar, endast och allenat för att efter vanan mönstra och kritisera. Undertecknad hörde till dessa sednares antal. När man rätt eftersinnar, är det också ganska mycket anmärkningsvardt i den der Cendrillon. Till en början, denna Dandini, prinsens väpnare. En komplett narr ifrån hjessan intill fotabjellet, en akta sottis hela mannen, en fysionomi af enfald, en hållning af tafatthet! Naturen tyckes ha ämnat honom till sylen eller nålen; måhända skulle han i den vägen blifvit någonting utmärkt. Man roar sig nu med att ikläda honom denna gyldene skrud, hvarom dock redan den gamla Romaren sade, att den icke kan göra spor till folk; man trycker på hans kala hjessa den furstliga baretten och kastar höghetens mantel kring hans skuldror. Se der er furste! heter det till folket, och de goda borgrarna i blinken att buga sig i stoftet, och hela hofvet att med underdånigt fagra anleten trängas for hans ögon och skrapa på vördnadsfulla fötter, att prisa alla hans ogemena fullkomligheter, hans vakor och hans vishet i rådskammaren, der han tar sin middagslur, hens ridderliga idrotter, dem han låter andra uträtta; och skalderna, dessa inspirerade andar af en högre verld, att till sina lyror sjunga hans spiras glans, all lycka den sprider öfver stad. och land, och den omåttliga tacksamhet, hvarmed hans omsorger från koja och palats belönas; och de fornämas döttrar att blygsamt rodna och slå ned sina blickar för hans oemotståndliga behag, att läsa hela volymer af smäktande romantik i hans matta ögon; att sucka hans namn vid gitarrens sentimentala hårmonier; och historiskrifvarne, dessa obesttckliga sanningens riddare, att . .. .; dock nog härmed! och det är sådant man icke aktat för rof vara att offentligen framställa på scenen! Himlars himlar! Att göra hofvets. alla vackra talesätt icke till den sanna tillgifvenhetens uttryck, utan till ett tomt och meningslöst smicker samt alla de herr