Aftonbladet – 8 januari 1836, sida 2

De förut af tidningarna i förbigående omnämnda händelserna invid Carlberg, då Hr Kongl. Hofpredikanten Lindgren, äfvensom en kadett, blefvo öfverfallne af våldsverkare, utgöra fortfarande ett ämne för samtal och gissningar. Vi hafva varit i tillfälle att förskaffa oss pålitliga underrättelser om dessa händelser, och utan att deraf draga några öfverdrifna slutsatser, torde det, enär på de sednare dagarne mången hörts draga deras verklighet i tvifvelsmål, icke vara oljenligt att närmare detaljera åtskilliga omståndigheter, hvilka åtminstone bevisa det icke berättelserna äro ogrundade. i Några dagar före Jul, då Kongl. Hofpredikanten Lindgren skulle kl. 10 e. m. begifva sig hem till Solna från ett besök hos Prof. Agren på Carlberg, blef Hr Lindgren uppmanad att medtaga en värja, emedan trakten då redan ansågs osäker. Efter någon tvekan lärer Hr Lindgren hafva emottagit värjan och dermed begifvit sig på väg, gående genom parken, hvilken han ej hann genomvandra, innan han på Gymnastik-gången blef anfallen af tvenne karlar. Att dessa icke haft fredliga afsigter, låter temligen säkert deraf bevisa sig, att sedan Hr Lindgren lyckats slita sig lös från våldsverkarne och föormedelst det medhafvde vapnet afskräckt dem från vidare anfall, återvände han med sönderslitna kläder och i en af ögonskenlig fara föranledd simnesförfattning till Carlberg, hvarifrån han af flera personer beledsagades på sin hemväg. oe Tredjedag jul kl. omkring 7 e. m. hade Cadetten i d:te klassen N:o 49 Hr Mörner, begifvit si.; ensam, klädd i släpmundering och med grå spens, utåt Carlbergs-algen. Vid utgåendet -hade Hr Mörner yttrat till sina kamrater: jag måtte väl ej bli öfverfallen, om jag går litet ut för att promenera? jag har ondt i hufvudet. Hans kamrater tillstyrkte honom, mera på skämt än alfvar, att taga ett vedträd i handen, hvilket han ock gjorde. Vid afvägen åt Rörstrand, blef Hr Mörner fattad af tvenne karlar, hvaraf den ene tämligen saktmodigt tillkännagaf, att han skulle få gå ifred, om han lemnade dem sin klocka och plånbok. Hr Mörner skuffade från sig talaren, som dervid ryckte sönder Hr Mörners spens; (kapprock bar han ej), och den andra kärlen fick i det samma ett så eftertryckligt slåg i hufvudet af vedträdet, att han låg sanslös på marken, ännu då Hr Mörner aflägsnade sig. Den förre karlen hade emedlertid framdragit en pistol, som han sträckte nära intill Hr Mörners bröst, med hotelse att, skjuta, om den sednare ej lemnade sin klocka och plånbok. Efter några ögonblieks besinnande, parerade kadetten undan pistolen med venstra handen, : sprang på röfvaren och fattade honom om nacken med armen, hvarigenom -skottet endast bakifrån kadettens rygg kunde aflossas. Detta skedde ock ; det riktades åt hufvudet, men för mycket uppåt, så att cndast den öfverhängande kanten af mössan blef svedd och träffad, som man kan tycka, af ett groft hagel eller snärpa. Derpå slet röfvaren sig lös och började springa, under utrop: häråt ! häråt ? hvarvid ännu trenne karlar rusade fram. Kadetten begaf sig då hem efter vapen och vapenbröder — som dock funno valplatsen tom. Största delen häraf är väl endast Hr Mörners berättelse; men utom det att HrMörner är känd för en serdeles allvarsam yngling, af en sulla och tystlåten natur, samt således hans kamrater, som närmast känna honom, sätta fullkomlig tro till berättelsen, så hafva andra personer hört skottet och genast derpå träffat Hr Mörner då han kom hem, samt dervid sett den sönderrifna spänsen och den svedda mössan. i Dessa äro de tvenne hufvudsakliga tilldragelserna, som göra flera andra sådana berättelser sannolika. Märkligt är, att ett riktigt band af banditer skall kunna finnas här, sådana som de, om hvilka man annars endast får höra beskrifningar från landsvägarna i Italien. Emellertid undra vi ej derpå, att, såsom det berättas, ganska minga numera icke utgå efter skymningen, utan att vara föra EE rr rr sedde med vapen till sjelfförsvar, hvarifrån nationen förut