Aftonbladet – 2 januari 1835, sida 2

Uti Götheborgs Handels och Sjöfarts Tidning med dagens post, förekommer under rubriken: Från Redaktionens Korrespondent i Stockholm, en artikel angående opinioner, hvarutur eit stycke angående den opinions förändring som i sednare tider förmärkts i detta afseende inom embetsverken, synes oss förtjent af en större publicitet. Ehuru författaren af denna artikel utan tvifvel gifvit sitt omdöme om de yngre tjenstemännen en alltför stor: utsträckning och allmänlighet, så är det likväl på vissa håll ganska träffande. För en 20, ja 15 år tillbaka måste en trogen magtens anhängare med foörargelse förnimma, huru som i våra embetsverk härstädes, fanns en viss oskicklig anstrykt ning af sjelfständighet i tänkesätt — jag vill icke gå så långt, att jag kallar det liberalism, sedan numera är upplyst, att detta icke betyder annat än nivellering och rof och mord och jacobinism och flackhet? och materialism o. d., hvilka ohyggligheter numera äro intagne i litanian och äfven på visst sätt afsvärjas i studenteden. Detta oskick gick så långt, att ynglingarne vågade, icke, blott hysa, utan äfven yttra en politisk tro, som föga öfverensstämde med förmännens; att de icke bäfvade för allt, som väckte dessas bäfvan: att de icke skydde smittade personer, dem desse ansågo för sin pligt att sky; att man till och med såg dem någon gång tillsammans med oppositionister, utan att titta sig omkring. I sjelfva riksståndens kanslier under riksdagarna, sågiman unga män, som vågade öppet håla sig med en viss förkärlek till opposilionens medlemmar, och som, då man frågade dem, huru de trodde sig sådant tillständigt, svarade helt fräckt, att de tyckte dessa karlar vera intressantare. Man torde föreställa sig, att denina ton hos de unga männen borde hafva ett obehagligt inflytande på sjelfva riksdagsmännen, isynnerhet de mindre klyftige och skrifkunnige , hvilka bruka anlita kanslibetjeningens pennor. Så tyckes det hafva bordt verka; och således är det nästan oförklarligt att ständerne då voro handterligare och företedde en fåtalig opposition, som ingenting förmådde uträtta, men deremot nu begynt visa ett helt annat motstånd, sedan kanslierne blifvit epurerade. I Denna fräcka sjelfständighets-anda måste utrotas, så vida styrelsens anseende skulle räddas; och den lyckliga operationen har för sig gått, åtminstone till stor del. Bland de embetsmän, som för ett par decennier tillbaka inträdde i tjensten, finnas ännn ganska många, som våga hysa sina tankar om en föregifven andelig sjelfständighet och påstå, att tjensten är ett och det enskilda tänkesättet ett annat; som tlltro sig skilja mellan emI betsmannen och menniskan; som ännu fundera öfver verldens gång, efter de gamla systemer, dem de inhemtat i sin ungdom; ja, som icke bäfva ens att på gatan tala vid en liberal, i fall de annars icke veta något ondt med honom. Deremot har i sednare åren kommit, åtminstone från Upsala, en uppsättning af hoppgifvande unga män; som man icke kan se och höra utan glädjetårar i ögonen. Den sedesamma tystlåtenheten, den devouerade bitterheten mot tudens ondska, den officiella fasan för hvarje Iiberalistisk smitta, den djupa vördnaden för allt som är — se der en glädjande tafla, hvartill jag icke har nog ljusa farger. Jag måste, dock i förbigående göra dem en rättvisa, nemligen att de icke anspråksfullt tillmäla sig större embetsmanna-skicklighet än deras äldre kamrater; men de inse ganska riktigt, att detta är en småsak mot de rena pohtiska tänkesätten och devouementet. Då Litteraturföreningen påstår, att liberalismen aftai ger och snart skall vara utrotad, har hon således rätt i I afseende på hvad hon känner, nemligen det uppväxandel embetsmanna-slägtet, till. hvars bibehållande i en . önsklig renhet hon sjelf så mäktigt bidrager. Men jag fruktar, att förhållandet snarare är motsatt i afseende på bvad kon icke känner — eller icke anser mödan värdt att känna — nemligen nationen. Det är fara värdt, att denne är mindre renlärig än någonsin, och att hela den välsignade framgången med embetsmännens uppdragande icke i det hela kommer -att hafva annat resultat, I än en slitning mellan dessa och nationen.