Aftonbladet – 24 december 1835, sida 2

SHerna. ÄFVEN ETT FÖRR OCH NU. Det synes på ett visst håll hafva blifvit modernt, att söka bevisa denna tidens slemhet, genom jemförelser med det onda, som fordom egt rum. Kan man hos gamla författare uppleta sådant, som någorlunda inträffar med hvad nu sker, så tror man sig hafva mycket bevisat. Man aktar sig emedlertid noga att upplysa om beskaffenheten af det regeringssätt, under hvilket de som varnande exempel framdragna folkrörelser timat, eller af de berättandes tänkesätt. Att Bom styrdes af en förtryckande ohgerki, det anser man icke mödan värdt att nämna; ty om folket är oroligt och sträfvar efter lättnad i sin belägenhet, så föreställer man sig i alla fall dess sträfvande, såsom endast ett foster af onda böjelser, af någras orolighetsanda och ärelystnad, men aldrig såsom en nödvändighet, en ursäktlig känsla af naturliga rättigheter, ett rättmätigt anspråk att vinna aktning åt dem. Likaså aktar man sig noga att yppa, huru det förhöll sig med de författare, dem man cterar; det gör ingenting, om desse skulle samt och synnerligen befinnas hafva varit aristokrater, eller aristokra— ters handtlangare; det betyder ingenting, om de lärde skulle vara temligen ense, att vi knappast ega en enda opartisk romersk historieskrifvare, att det blott är händelsevis, eller genom jemförande af facta, som häfdeforskaren kan ana, att någon enda af dem, som i Rom arbetade på statsreformer, var en ädel man; de romerske historici voro aristokratiens anhängare eller legobjon, som nästan utan undantag vanstallde alla reformförsök och målade deras upphofsmän såsom bofvar. — Men, så läser man historien: forskar icke och uprepar tanklöst — eller med bakslug skadeglädje — parti-författares omdömen, hvilka behandlas såsom ofelbara domar; man tror, hvad man älskar att tro, och sålunda får man exempel efter sitt eget sinne. Afven oss skulle det kanna roa, att framleta gamla paralleler till hvad som nu göres och läres. Vi hafva väl icke ansett den frågan, huru man fordom handlat och tänkt, synnerligen bevisa om hvad man nu tänker eller bör tänka; men efter som paralleler bhfvit på modet, så må vi äfven framdraga några. Man yfves öfver sin nya upptäckt af skilnaden mellan reform och ormstöpning, och den är dock rätt gammal :Godtycket har redan i så många sekler kramat sin hjerna, för att hitta svepskäl och undflykter, att det skulle vara underligt, am det icke redan långt för detta förmått påhitta en så enkel skengrund för sin omedgörlighet. Etthundradenittiesex år äro förlidna, sedan den lika halsstarrige som olycklige Konung Carl I i England gaf sitt strängeligen reformerande parlament den förklaringen , att han gjorde stor skillnad mellan reform och förändring i styrelsen , och att, fastän han var mycket för den förra, kunde han dock icke gå in på den sednare. (I make a great difference between reformation and alteration of government; though Iam för the first, I cannot give way to the latter.?) Den första anmärkning, som den, hvilken känner hans historia, gör vid denna förklaring, är, att det var då först han yttrade dessa ) tänkesätt, sedan Underhuset begynt hålla sträng räfst . med de sista femton årens regeringsåtgärder. Under dessa femton år hade dylika skrupler icke plågat ho; nom: engelska folkets redan då gamla rätt att ensamt I beskatta sig, hade blifvit trampad under fötterna och godtyckliga skatter pålagda: den äfven gamla rättigheten att endast dömas af sina likar hade blifvit föraktad ; medborgare hade blifvit godtyckligt häktade och dömde till nesliga och ohyggliga straff; parlamentets sammankallande hade blifvit uraktlåtet, tvärtemot lag och gammal häfd. Dylikt var icke förändring iregeringssättet; och den, som gått in på (given way to) dylikt, han hade andock panna att stiga fram och säga, att han icke medgaf förändringar! På mensklighetens höjder har man egna begrepp om logik och moral — slappa för sig, men ganska stränga för andra. Hvilka voro då de förskräckliga och brottsliga alterations , dem Underhuset ville genomdrifva , då det fick den stränga förebråelsen? Man väntar sig att få höra om saker, mot hvilka de ofvannämnde brotten mot grundlagen voro småsaker; och man måste blifva likasom litet flat, då man ser, att det var — Biskopparnes rösträttighet i Öfverhuset, som Underhuset ville borttaga. Sannt är, att Biskopparne Voro och i allmänhet annu äro (naturligtvis blott i England) hlinda verktyg för godtyckets planer och bugskott , gifoa fiender till folkets frihet; men också gick Carls ömhet för dem längre än för hans egna prerogativer. Slutet blef, att han stupade — och det på ett fasansfullt sätt — med sina BiskopparNationen, allvarlig i sina föresatser, och då ännu verkligen representerad af ee VV VV HH HOV ————— RR