Aftonbladet – 23 december 1835, sida 2

2 ———JL Uti Allgemeine Zeitung med sista posten läses en artikel under rubriken Bernadotte, hvilken genomgår trenne numror af samma blad. Oaktadt den skildring, som i denna artikel förekommer af H. M. Konungen, 1 allmänhet är högst fördelaktig, innehåller den likväl detaljer, som det icke vore tjenligt att återgifva i svensk öfversättning. Deremot förekomma några anmärkningar öfver Svenska folket och våra institutioner, som visa, att artikelns författare har temligen reda på OSS, och hvilka torde läsas med intresse: Svenskarne äro icke lätta att öfvertala; men deras öfvertygelse hänförer dem ofta; de äro fallna för tumult. (?) Afståndet mellan deras boningar tvingar dem till en mäktig sammanhålligheti wilja. Fattigdomen af deras jord, hvilken i så knappt mått ger dem bröd, gör dem otåliga. Det kunde vara betänkligt att använda grundsatser, passande för Rom och Paris, på en nation, som är ärlig och redlig, och aldrig gjort någonting, hvartill den ej haft gilltig orsak. — Sverge är alldeles förrostadt af gamla missbruk. Tidens anda kämpar emot skrifverisystemets pappersdrake. En ansökning i Sverge tröttar hundrade byråkratiska händer, innan den hinner blifva afgjord. MHvarje bagatell, knapphålsbandet till en orden, förelägges Konungen, liksom skulle regeringsbördan hos honom blott uttryckas genone ändlösa underskrifter. Men ännu farhgare är landets industriella, agrariska och merkantila läge. Sverige är fattigt d. v. s. det tigger icke, men det äter sitt bröd i sitt anletets svett. Ett högre öde kunde beredas åt Sverge, regeringen kunde ställa sig i spetsen för en revolution i landes gamla näringsformer, åkerbrukets bördor kunde lindras, industrien uppmuntras. — Till och med hvad naturen skänkte landet framför andra länder, odlas icke på ett sätt, som svarar mot rikets interesse. Skulle man väl tro, att Sverige, i trots af sina skogbevuxna berg, lider brist på trädvirke, ech :måste förbjuda utförseln af denna naturprodukt? Endast genom en dålig hushållning med skogarna, kunde det komma så långt. Sverige med sin natur skulle kunna öppna en storartad industri. Sverige skulle öfverträffa NordAmerika i skeppsbyggnad, i synnerhet i byggnad af ångfartyg. Sverige skulle icke återhemta det jern arbetadt från England, som det säljer till England, utan sjelf sträfva efter tekniska färdigheter. Om också Sverige icke kan göra sig oafhängigt i handel, om det aldrig kan blifva hemma på hafvet, och den tid icke återkomma, då Stockholm räknade flere köpmån än London, så kunde det dock i industriväg förskaffa sig en viss sjelfständighet. Huru långt Sverige hunnit i detta hänseende ser man deraf, att det ännu icke en gång är i besittning af allmän näringsfrihet. — Sveriges politiska läge väcker de största farhågor. Jag talar icke om den lilla intrigen af Mrr Vegesack och Diben 1 den fördrifna konungafamiljens interesse, icke en gång om Norska oppositionen, som stödjer sig på en förtöfllig, nästan f.losofisk författning, utan om den. olyckliga oenigheten i sjelfva moderlandet. Finanserne öro i ordning. Sverge har pappersmynt, men ingen statsskuld. Sverge synes hafva ett-förfeladt skattesystem. Det är otvifvelaktigt allt för högt, och dessutom illa uppstäldt. Att begära 20 millioner Riksdaler af tre millioner menniskor, som bo vid Nordpolen, och äro insnöade sex månader om året, är obilligt; men om ändå dessa millioner voro fördelta på dem, som kunna betala dem! Men i kameralverket finnes mycket, som är origtigt och illusoriskt. Landtmannens pung hittar man lätt vägen till, när ban sålt sin: spannemål i staden; men de procent köpmannen i Götheborg förtjenar, på dem har ingen reda. Här måste väl någon jemnkning ega rum. Når skall den inträffa? när skall den komma i ett land, som lefver under sin aristokratis privilegier? Adeln i Sverige betalar i utskylder 2 3 gånger mindre, än den borde betala, i jemförelse med bonden. Adelns gårdar äro befriade från en mängd feodala skatter, som ännu ligga qvar på den fattiges lilla egendom. Landet känner hvad som felas det. Aristokratien sjelf går visserligen förbättringsplanerne till mötes. Namnen Ankarswärd och Björnstjerna äro i hvarje patriots mun; men redan uppenbarar s:g den tvedrägt i det offentliga lifvet, som tarer på Sverges krafter. Regeringen petraktar nemligen med tystnad, till en del med misstroende, till:en del med likgiltighet, den storartade ideell; rörelsen, som utvecklat sig i nationens hutvud— Styrelsen är välmenande, till och med upplyst, en ädel, rätskaffens vilja står i spetsen för den; hon skulle göra hvart och ett land lyckligt, som icke bade någon konstitution. Men der en representation finnes, der folket är kalladt att dfverlägga om det allmänbas intresse, der måste regeringen icke underlåta att lyssna till ständernas röst. En lagstiftande församling, sådan som den Engelska, Oo . och en förvaltning sådan som den Preussiska, bäda lika a 2 ar a a ge 2 AMA Oo 1.