Aftonbladet – 18 december 1835, sida 3

nerade han Dågra få soldater, sedermera ett regemente, så en brigad, så en division. Radschahns af Lehore arme blir en förskräckelse för alla närgrånsande furstar. Efter förloppet af några få år har Ranscbit Sing besegrat dem alla. För denna framgång bar han att tacka den krigstukt, general Allard isfört. Radschahn är tacksam: Allard blir öfverhopa d med hbedersbetygelser; han får ett palats i Lahore, tusentals tjenare, !och ett regemente till lifvakt; Ranschit Sing ger honom en af sina brordöttrar till bustru, och utnämner honom till generalissimus. Med ett ord, general Allard är, näst Radschahn, den anseddaste och mäktigaste man i Lahore. Femton är voro tillräckliga att föra honom på höjden af denna lycka; efter denna tids förlopp ber Allard fursten, att tillåta honom återse sitt fädernesland Frankrike. Ranschit Sing kan icke vägra, men låter Allard ge sig ett högtidligt löfte, att sna t återkomma. Han har tagit med sig sina barn till Frankrike, för att der låta uppfostra dem i katholska religionen, och gifva dem fullkomligt Fransysk bildning. Hans hustru, som, under det han besökt Paris, stannat qvar i St Tropez, skall lifligt längta efter hemresan. Hon kan icke vänja sig vid det Fransyska lefnadssättet, icke begripa den frihet, qvinnorna åtnjuta hos oss, och tadlar i synnerhet den tolerans, som tillåter dem att för hvar och en visa sitt ansigte. Qvinnorna i Lahore uppfostras i en fullkomlig okunnighet; de kunna knappt sy eller sticka. De lefva instängda, och se himlahvalfvet blott från terrasserne af sina hus, eller på promenaderne från sina ofvantill öppna palankiner. Ranschit Sing bar många hustrur; en del af dem åtfölja honom beständigt, så väl i krig, som på resor. Till och med på jagter, under expeditioner mot lejon och tigrar, som räcka hela månader och äro fulla med äfventyr af alla slag, åtfölja konurngens hustrur synen, i väl förvarade palankiner, som dölja dem för hvarje otillbörlig nyfikenhet. -Qvinnorna hafva det skönaste svarta hår, hvilket de, för att behaga, färga rödt, äfvensom händer och fötter. I sina rum gå de barfota, såsom seden är i Orienten, och ställa de med silke och guld stickade tofflorna utanför dörren. På golfven ligga de skönaste mattor. Sina barn gifva de ingen intellekwel uppfostran; de lära dem hvarken att läsa eller skrifva. I afseende på begreppen om godt och ondt öfverlemnar man dem åt den naturliga instinkten. Detta förklarar måhända, hyvarföre i Lahore finnas så många tiufvar och banditer. Vid åtta års ålder rida barnen redan förträffligt, föra en elefant, och kunma skjuta; ett par år derefter äro de redan förträffliga rekryter för general Allard. Ranschit Sing är lika litet bevandrad i vetenskaperna, som hans undersåter. Han frågar för egen del icke efter kunskaper, men förstår ganska väl att drega nytta af andras. Han är för närvarande 356 år gammal, ganska ful, enögd liksom Hanmbal, krafifull, driftig, begifven på sinnliga njutni ngar, full af krigisk anda och mod, samt ytterst fördragsam.. Då Allard yttrade för honom sin önskan att resa till Frankrike, blef hän misslynt, och ville länge icke tillåta det. Lemna qvar hos mig — sade han slutligen — dina barn; då är jag säker på, att du kommer tillbaka.? — Just för mina barns skull — sade Allard — vill jag resa till Frankrike, ty endast der kunna de blifva uppfostrade, i deras religions läror och bruk.? Vid dessa ord upphörde allt motstånd å Konungens sida. Du talar om din religion; då har jag ingenting deremot; detta är en samvetssak. Hvar och en må följa den religion, han anser för sann; att lyda dess bud är då en pligt. Du må resa. Han omfamnade honom med tårar, och böd honom farväl. — Randschit Sing har flera passioner, hvaraf en enda skulle vara nog att ruinera honom, i fall han icke vore oerhördt rik. Utom sin böjelse för qvmnor och jagt, ar han en synnerlig vän af ädla stenar och sköna hästar. Han hörde en gång, att en alldeles ovanlig vacker häst fonnesi en nästgränsade provins af den ännu icke eröfrade delen af Konungariket Cabul, Genast lät han spioner utsändas, för att underrätta sig om stället der hästen fanns, och så snart han var säker på saken, sände han 10,000 man i fält, och ett fälttåg, som kostade honom millioner och icke obetydligt blod, förskaffade honom slutligen hästen. — Likaså kostade honom egandet af en stor diamant många uppoffringar. En Konung af Cabul egde en sådan, som tillhört stora Mogol och anses för den största och yppersta som någonsin funnits. Den så kallade Kegenten, en Fransysk Kronjuvel, skall enligt Allards uppgift, blott vara en helt vanlig sten i förhållande till den. Ranschit Sing lockade Konungen till sitt hof, och sedan han blifvit mästare öfver hans person, begärde han diamanten. Konungen nekade väl först; men tvingad af omständigheterna lofvade han det. HBPanschit trodde sig vara egare af den herrliga stenen — men, en juvelerare som skulle infatta den, upplystes att det Tre Ia I oictAll TYS Sf Afll HA Ah: QAR