EN UTLÄNDSK TIDSKRIFTS OMDÖME OM DE SVENSKA NYKTERHETSFÖRENINGARNA. Nedanstående utdrag är hämtadt från Brittish and oreign Temperance Societys fjerde årsberättelse, uppjäst vid sällskapets allmänna sammankomt i London d. Maj innevarande år. Som det torde vara af intresse för våra läsare att känna, hvad utländska tryckta skrifter innehålla om vårt land, hafva vi trott detta utdrag förtjena att införas i vårt blad. Det är af följande annehåll: Nykterhets föreningarne hafva större svårigheter att besegra i Sverge, än öfverallt annorstädes, emedan nationens vanor, landthushållninger och åkerbrukets interessen, förena sig att befordra det beständiga, dagliga och stundliga bruket af bränvin; så att en lång tidrymd och de allvarligaste bemödanden äro nödige, för att frambringa någon betydligare förändring i detta olyckliga bruk.? A I Sverige finnas icke mindre an 160,000 större och mindre Bränvinsfabriker. Den lågaste och fattigaste hyddas innebyggare förstår sig på konsten att bränna bränvin. Denna dryck kringbjudes vid alla möjliga tillfällen. Vid bröllopp, fadderskap, begrafningar, kalaser, sammankomster, i hetta och köld, glädje och sorg, vid alla tillfällen, med ett ord, nyttjas bränvinet. Amman ser man ibland doppa en linneklut i bränvinet och sätta den i dibarnets mund, såsom en napp; och då far eller mor taga sig en sup, lemna de uaftast qvar i glaset en liten tår, för att låta de små barnen smaka derpå: alldeles som de frugtade att barnen icke skulle snart nog Fra sig att gå i deras fotspår. De fleste handlande gifva åt bonden, då de köpa eller sålja något, en sup brännvin. Om en arbetare gjort någon liten tjenst, erhåller han sällah drickspenningar, utan em sup; och så går det i allmänhet till i det landet. Ett af de största hindren för de lägre klasserna i Sverige att iakttaga nykterhet eller att upphöra med bruket af starka drycker, är att de högre och upplystare nyttja bränvinet vid hvarje mål — till frukost, middag och aftonmåltiden. Det är ett vanligt bruk öfverallt i landet, att vid middagsoch aftonmåltiderna, i hvarje familj inom de förnåma och medelklasserna, låta uppduka ett särskildt bord, kalladt branvins-bordet. Uppå detta framsättes icke endast bränvin, cognac och likörer, utan äfven bröd, smör, ost, kaviar, rökt tunga, ansjovis, sill, metvurst, Xc. så att en famillj i södra Europa säkerligen skulle vara rätt helåten att spisa sin middag af endast hvad som serveras på detta brännvins-bord. Detta kallas att väcka matlusten; och man kan verkligen icke neka, att Svenskarna rätt omsorgsfullt tänka på att reta appetiten samt lifva sina magars lystnad. Då tjenaren ser sitt herrskap föra detta lefnadssätt, sprider sådant sig hastigt ned till den arbetande kla-sen och den ringaste koja. Det är öfverallt så, att de lägre klasserna taga exempel af de högre; men det synes, som om desse sednare hade helt och hållet förgätit den stora inflytelse, som deras exempel utöfvar. De ursäkta sig dermed, att de icke sjelfve missbruka bränvinet, och, att det icke synes nödvändigt att då afhålla sig från ett oskyldigt bruk deraf.?Men, i sanning, kan väl detta bruk aldrig kallas oskyldigt. Arbetaren, SOm äger få eller intet annat njutningsmedel än bränvinets lifvande kraft, begagnar sig deraf med omåttlighet och förstör alltför otta hela sin lycksalighet derigenom. Då ett verkligt godt kan vinnas genom ett så ringa offer, som öfvergifvandet af detta bruk, är det en skam, att de högre och upplystare folkklasserna i detta fall glömma sina pligter. För fyra år sedan firades öfver hela Sverige en stor och högtidlig fest, till minne af christna religionens införande i nämnde land, hviket skedde för första gången offentligt genom Biskoppen Ansgarii predikningar ett tusende år förut, eller år 830. kKorrt innan denma fest spriddes öfver hela landet en liten brochyr, i afsigt att bilda en nykterhetsförening, i hvarje församling. Den värsta fiende Sverige äger, är omåttlighet eller dryckenskap, och högtidligheten var en passande anledning, för att väcka folkets känsla till en reform i denna del. De voro ej längre hedningar; men en drinkare är ett mer ömkansvärdt djur än en hedning. Förslaget möttes väl med uppmärksamhet på flera ställen och nyckterhetsra . — IT 1 PO 2 1 11 ) . .,