så vackra spår i de taflor, som jag förlidre sommar hade äran öfversända — sedan jag haft den lyckan att på besynnerliga vägar komma öfver dem, hvarom ett oenständigt clamamus uppstod i tidningarne — detta snille har icke dementerat sig vid den uppfostran, som Tit. gunstbenäget ville, i anledning deraf, kosta på henne ; och jag hoppas, att Tit. skall få glädje af pupillen och det ädla ändamålet uppfyllas. Jag har låtit vår gamle Rektor lära henne latin, hvilket jag ber att Tit. icke måtte misstycka. Såsom ett prof på hennes framsteg öfversändas härhos några ur hennes themabok utdrågna öfversättningar. De äro, hoppas jag, väl valda, fast något klena, hvilket torde ursäktas hos en ny begynnare. Det sammakan visst äfven sägas om den Chria, som hon författat under titel af Förr och Nu, och hvari öfversättningsprofven äro inväfda. Jag sade henne, att den var utan synnerligt värde; men hon var envis och påstod, att Tit. nog skulle ursäkta en stackars piga och mera se till afsigten än förmågan. Att hen gjorde mouvementet de öfverenskomna tillvitelserna, var en gifven sak ; förhållningsorderne äro bestämda. Huru kunde också hon, stackars barn, veta mera än de högt uppsatte i orden? Så mycket hade hon i skolan lärt, att liberalismen icke vill något för sakens skuld, utan endast för sin egen; att den aldrig har någop faktisk kunskap om fel och brister i samhället, ufan endast lust att omstörta ; att det, som finnes, är bättre än allt, som käåh komma att finnas; att liberalismens projekter endast utgå från begär att upplösa samhället v. s. V.. Detta allt visste hon; och hon ansåg icke orätt att uppleta alla möjliga loca parallela hos de gamle auctores classici. Huruvida de passade hit, eller huruvida de store författarne dömt opartiskt eler icke, det ansåg hon vara en mindre vigtig fråga i ett exercitium stili. — Att tryckpressen icke är tidsandans foster, utan fostrare, lät väl något otrobesvurna katekesen. Hennes små försök att filosofera tas nybörjaren! En sak, som jag hade svårt att öfvertyga, eller rättare tvinga Stina till, var det föregifvandet pro forma, att reformer finnas, dem man icke bör neka. .. Hon har ännu en sorts rå ärlighet, hvarföre hon prutade emot och sade: det passar ju alls icke i systemet och är oförenligt med premisserna.? Det var endast orden, att i lagstiftning och förvaltning åtskilligt kan finnas, som verkligen kräfyer att ändras, förbättras eller, efter sjelfva etymologien af ordet reform, ombildas. Hon var tvär och egensinnig, och jag måste använda lång öfvertalving, för att öfvertyga . henne je polemisk artikel, men att man vid satserna fäster sådane vilkor, att de äro på intet vis bimdande och aldrig kunna verkställas. Sålunda bör man vid den, visserligen liberalt erkända, nödvändigheten af reformer fästa följande vilkor, som, i förtroende sagdt, aldrig kunna uppfyllas, eller åtminstone aldrig bevisas vara uppJyllda: 1:o att reformen stadnar vid förbättring, men ejleder till förstörelse. Ser du, kära Stima, sade jag, detta kan ju aldrig på förhand bevisas; vårt ja är lika godt som deras nej. Hvad som är förbättring för många, kan vara förstöring för andra; åtminstone kunna de så påstå. Således inhebär ju detta vilkor ingenting, hvaremot vi icke hafva vår talan öppen; j 2:o Attreformen sker med legala medel. Detta kan ju hvar och en hindra, som nu har legal del i besluten; och således är blott ett veto nödigt, hvilket vi nog skola veta skaffa. 3:o Att reformen skyddar eller kränker lagvunnen rätt. Detta, ser du, är ett öppet gyckel, men som jag hoppas att de icke förstå. Det kan icke vara annat än obilliga och oförnuftiga lagar, som de vilja reformera; och således finnes alltid någon som vinner på de gamla lagarna, d. v. s. f;rlorar en lägvunnen rätt på hvarje reform. Hvad lagvunnen rätt vill säga, vet hvarken du eller jag; men det gör detsamma. Rättvyunnen lag vore kanske lika godt, men häfdvunnen orätt äunu bättre. Likagodt! Du inser, att detta fipt uttänkta vilkor gör all reform omöjlig. 4:0 Au reformen är grundad på allmänt och erkändt behof. Här är åter igen samma lyckliga weto hvarom jag nyss talat. Allmänt är intet reformbehof, så länge en säger nej: och det kan lju du eller jag göra, om ingen annan vill. Men vi få nog många me oss, som icke erkänna denna allmänlighet. 3:0 Att reformen är, med hänsigt till tidsförhållanderna, verkställbar. Hvem skall dömma vm detta? Du och jag, likasåväl som någon annan. Du måtte välsnart med möda, som jag formådde henne att skrifva dit de. ligt för mina öron; men hon visade mig artikeln i den öfver tryckpressen och ens per se m, m. må ju förlåatt dessa talesätt endast på omslag måste inflyta i hvar