Aftonbladet – 5 december 1835, sida 3

ar PEHR SPARRE Författare till den siste Friseglaren.! SA Tvenne år i Petersburg. . Ur en gammal DPiplomats papper. Ofversättning. Kostar, häftad i kulört omslag, 1 Rdr 12 sk. Banko. Öfver detta intressanta arbete yttrar sig Svenska Litteratur-Föreningens Tidning på följande sätt: Detta arbete är af ganska utmärkt värde, och kunde, i flera än ett afseende, vara ett mönster för vår tids romanförfattare. Med behaget af en okonstlad, ren och ur hjertats djup framblomstrande stil, förenar denna bok äfven genialitet, — eller den möjlighet till något stort, hvilken man i våra dagar. uteslutande vänjt sig att redan såsom blott möjlighet beundra. Så svag är tidsandans kraft tull något högre, att blotta möjligheten dertill anses för något stort; denna möjlighet må ha slagit ut i raka motsatsen till det sköna, det sanna, det g0da, — dervid fäster man sig ej; det är endast det ovanligare, måttet af förmåga, som imponerar. Hvad bruk innehafvaren gör deraf. skattar man likgiltigt ; författaren är genialisk (eller ser åtminstone ut att så vara), — och detta är nog, för att af tidsandan få laudatur. Det fanns en tid, då man värderade wiljan hos den högre förmågan, ja älskade en ädel vilja, jemval då hon framträdde utan denna; nu gör man tvärtom. Ju mera vildt sjelfvisk, gräslig, hela verlden hånande, denna förmåga yttrar sig, ju originellare , ju gudomligare (!) är arbetet. För hvar och en, som i konsten ser något annat än en betydelselöslek af och för fantasien något annat än en alldeles likgiltig (om icke rent af skadlig) förströelse i hänsigt till samtidens sanna bildning, hvars organismer ovilkorligt förutsätta en sedlig grund, är det fördenskull så mycket mera hugnande, att se i konstens vanhelgade verld en genialisk ande uppträda, med en oförvillad, en religiös verldsbetraktelse, och: ur dess synpunkt bedöma lifvets fenomener, både stora och små, menniskan både på thronen och i husliga lifvets inskränkta omkrets. Sådan är författaren till den bok vi nu anmäla. En religiös grundkänsla ligger på bottnen af hans snille. Det är likväl icke det enda, hvari han skiljer sig från dagens gunstlingar. Det finnes dessutom hos honom en storsinnad siareblick, ett äkta konstnärssinne , som med ej mindre djuphet än klarhet intränger i menni: skohjertats innersta gömmor, i den trångbröstade politikens samtliga smyghål; en blick, som (med ett ord) öfverallt ser det verkliga , det sannt stora och ädla, men tillika det intiga, det oändligt lilla och småsinta i sin tids menniskor. Det finnes hos denna författare ett friskt och i ordets fullaste betydelse praktiskt sinne, som anser menniskan bestämd till något vida kraftigare, än att hon skall endast i oupphörligt klingklang återqväda omanlig kärlek och sjelfskapade lidanden. Med detta manliga och kraftiga förstånd, med detta hat mot all sjuklig känsla, förenar han det innerligaste sinne för det husliga lifvets stilla behag. Men han hatar lasten, den må uppträda i hvilken pråldrägt som hälst; för honom titta dess nakenheter ut under den lånade prakten. Kommen hit J romantiske diktare af nyaste arten — fransyska och ofransyska! J kunnen hos denne vise lära, huru J skolen framställa det fula, det onda, så att alla bättre menniskor, i samtid och efterverld, skulle kunna tacka er för skänken af lärorika och oförgätliga stunder. Han skall rycka bindeln från edra ögon, och lära er afsky edra egna drillerier ; han skall eljest förvisa er, liksom forntidens Plato, ur en stat efter hans hug och sinne. Troligen skulle han hälst exportera er till Englands straffkolonier, för att der låta er på det stolta Albions afskum experimentera edra ohyggligheters (stundom föregifna) förbättrande ver-, , kan. Kanhända skullen J der öfvertygas, att det gemena, det otäcka, det gräsliga, icke äro de vapen, som det i menskligheten ädla begagnar till sina segrar. Afven här uppträder Frestaren i den mest bländande gestalt, ett ögonblick får en ond tanke insteg i det oförvillade naturbarnets hjerta; men den förjagas , och — i dygdens hela majestät står det segrande , och säger: Vik från mig, Satan ! — Allt ondt borde i konsten framställas såsom (efter väldiga inre strider) besegradt af det goda; eller om lasten skildras såsom segrande öfver det bättre. i menniskan, så må dock en ntsigt öppnas till möjlig förändring. Tcke ett qvietistiskt . svärmaresinne, men ctt religiöst barndomssinne, bör vara konstnärssinnets. själ; det bör vårdas såsom en helig Vestas eld i hans inre; med dess ljus, icke med bländverket af allehanda flyktiga fyrverkerisolar, böra alla händelser i lifvet belysas, i dess klarhet bedömmas. Så denna älskvärde Okände; samma Vestas eld kastar ; hans omdöme sina varma cn. öfver Nanoleon