Belgien, än det hittills följda, att med händer och fötter streta mot hvarje slut i denna frågan. Hoiländska nationen är i nyare tider nåstan den enda bland nationerne på fasta landet, som hvarje år av haft fågnaden hora sitt lof förkunnadt af styrelsen, för det nationen, helt och hållet ingående i hennes afsigter, och med uppoffring af en stor del af sina närmaste interessen, enthusiatiskt hyllat den så kallade loyautens principer. Man, må nu tänka om detta beröm hvad man vill, så är, det dock otvifvelaktigt, att denna enthusiasm verkligen fanns under de första åren efter Belgiska revolutiohen), till förvåning för mången, som, med kännedom af förflutna seklers historia, vant sig att med Holländska folkets karakter. endast förbinda begreppet om flegma, Mex enthusiasmen för regeringens åtgärder: hade ingalunda sin grund deri, att dessa åtgärder utgingo från regeringen, utan deri, att det blifvit en allmän åsigt, att regeringen, vid sitt framhärdande i motståndet emot de affälliga södra provinserna, haft Nederlands sanna välfärd, för ögonen, med ett ord, emedan man allmänt trodde sig gagna fäderneslandet derigenom, att man sökte befordra regeringens planer. Deraf kom det tålamod, hvarmed folket lät pålägga sig nästan outhärde-. liga bördor, deraf det lugn, hvarmed man underkastade sig de förluster, som vållades genom embargon samt Antwerpens och Scheldens försvar; deraf slutligen det saktmod, hvarmed man så ofta åhörde Konungens återupprepade tillkännagifvande, att ännu ingen förändring lät verkställa sig i de förhållanden, som egde rum. Men denna illusion är nära sitt slut. Man inser att de offer man trott sig bringa fosterlandskänslan, blott kommit en korrtsynt regeringspolitik tillgodo, och man börjar komma till. den öfvertygelse, att de nuvarande tryckande förhållanderna icke kunna fortfara utan djupt ingripande skada för nationen. Till hvad grad dessa åsigter nu taga öfverhand, visa tydligen de kraftiga protesterne af flere ledamöter t Generalstaternas andra Kammare, hvilka ännu för korrt tid sedan voro ett troget eko af regeringens ingifvelser. I slutet af förliden Oktober hafva flere ledamöter i utskotten af andra Kammaren yttrat sig emot de öfverdrifna utgifter, som blifvit uppförda i den Kammaren, förelagda budgeten för 1836. Från flera hål föreslogos besparingar, emedan det efidast på denna väg var möjligt att göra de bördor drägliga för nationen, som blifvit henne pålagde, och att efterhand, förminska dem. Bland de särskilta åtgärder, som blifvit föreslagna i sådant ändamål, äro följande: förening af statssekretariatet med Kongl kKabinettet; förvaltningens af nationalindustrien ställande under inrikes-ministeren; afskaffande af många utrikes missioner eller nedsättning 1 kostnaderna för dem, bland andra afskaffandet af missionerne i Sverige, Danmark och vid Tyska förbundsförsamlingen; minskning af embetsmännens antal vid marindepartementet; indragning af ett af universiteterne, hedsättning genom lag af de nuvarande alltför höga pensionerne; indragning af 2 millioner på krigsbudgeten, som ännu fortfar att uppsluka öfver 11 millioner årligen; inskränkning eller ; upphäfvande af flere vetenskaphga instituter, åtminstone så länge de närvarande förhällanderne äga rum, o. s. v. Enligt pluralitetens inom utskotten åsigter, är vidtagandet af besparingar så mycket pödvändigare, som den förelagda budgeten väl i några punkter, men i synnerhet genom upptagandet af det öfverskott af 3:ne millioner, som kolonialdepartementet tillfälligtvis lemnar, och gen m införandet af en och annan besparing, synes fördelagtigare än den föregående, men man deremot icke får lemna ur sigte, alt den skenbara jemnvigten mellan utgifter och inkomster blott kunnat åstadkommas medelst flera, under de senaste åren införda nya skatter, hvilka. dock icke kunna förvandlas Vill permanenta. Dessutom har denna jemnvigt icke kunnat vinnas på annat sätt än genom nominell minskning 1 många utgifter, hvilka må hända alls icke tåla vid en sådan nedsättning, så att man sedermera blir nödsakad taga sin tillflykt till fyllnads-bevillningar. Härtill kommer äfven, att många och icke