Aftonbladet – 3 december 1835, sida 3

PS hn VÄLL IevALvIl AALllJAL YfYLlAa HULL UU hå rar ja, som det brukar spelas på den Kongl. Svenska ieatern. Hr Almlöf hade den otacksamra befatiniagen, att vara dupe, och att få betala violerna, och Hr Carl Hjortsberg var en ganska stadig och solid vindbeutel. För öfrigt skall man säkert tro oss när vi berätta att Mamsel Lindman var tanten, Mamsel Höök kammarjungfrun, och Mamsell Westerdahl flickan, samt att de voro någorlunda hemma i sina roller. Exekutionsbetjenten gafs af Eleven Söderberg, en yngling, som icke tycks sakna fallenhet för farcen ; men att se en gosse utspökad till en karrikerad gubbe, affekterande en hållning och ett satt att vara, som vid hvarje ord och åtbörd så skarpt kontrastera emot hans ålder; väcker ett annat slags löje än munterhetens, och för hvilket den spelandes talang icke är föremålet. — Har då icke Kongl. Teatern några andra gubbar och gubbämnen än barn? Publiken — ehuru så föga talrik, att inkomsten på låvgt när icke betalte dagomkostnaden, måste den väl ändå kallas en publik, emedan tre äro tillräckliga att bilda ett kollegium, och här vorg kanhända 100 personer — publiken lät icke alls höra af sig. Den såg, i den föregående pjesen: Hedvig eller Banditbruden , röfvaren släpa den sköna vid håret, och henne, instänga bofvarne 1 källaren, samt slutligen antända huset och ihjelskjuta röfvaren; den såg allt detta, och hvarken dess hjerta eller hand rördes, samt gick omsider lika kall bort ifrån den betalta skuldsedeln! O Publik! hvem kan tillfredställa din ombytlighet? Men så var publiken så mycket beskedligare följande dagen. En ny ballet var då anoncerad: Sömngångerskan i Provence, och allmänheten drog åstad att se en ballet i 3 akter, och blef sittande till slutet. Dertill halp likväl Nicodemus. Väl stod deti annonsen att der skulle dansas en pas de trois, en pas de sept, en krigisk dans m. m. och man fick tull och med veta namnen å de uppträdande figuranterna; men vi misstänka högeligen att hvarken de tre, eller de sju eller de krigiska, utan de 192, lockade de flesta åskådarne — nemligen de 192 vaxljusen, med hvilka salen anseende till dagens högtidlighet (Oscars dagen) var eklärerad. Hvad innehöll då balleten? Läsaren har troligen i barndomen hört sin amma eller sin Bonne omtala en saga, som börjas med de orden: Det var en gång en saga, så lång som en slaga, och så bred som en dörr. Har du hört den förr? Sådant var innehållet af denna ballet, liksom af flera andra... Rätt vackra tours de force och tours de grace än till höger, än till venster, herrar och damer i silkesstrumpor och gaser med spitsar, som kallas bondfolk, några gestikulationer, som man har svirt att förstå; föröfrigt en bondflicka som går i sömnen och kommer in till en officer om natten — i all ärbarhet — en svartsjuka hos fästmannen, och en försening, se der innehållet af denna ballet, liksom af så många andra. Det ar väl sannolikt att åtskilligt annat äfven deri skulle föreställas, och ett tryckt program hölls tillhande, deri man kunde fi lära sig begripa det obegripliga; men läsaren måste väl vara mensklig nog, att icke af en stackars recencent fordra, det han bör ej allenast se en ballet utan äfven läsa den. — Fru Kretzmer hade hufvud-rölen eller sömngångerskans. Hennes lilla, luftiga, barnsliga figur, som man väl icke vill önska något mera bly, men väl något mera ä plomb,tar sig rätt väl ut i de vanliga turerna, der hon har mera lätthet, än vår balettpersonal; men gracen, denna nödvändiga egenskap för hvar och en på skådeplatsen framträdande, men i synnerhet för en dansaude, synes oss icke vara hennes starka sida. Den obetydliga gestalten, det föga uttrycktsfulla ansigtet, de kantiga gesterna, och en kropp, som knapt nog tyckes tillhöra materien, hvarföre den äfven svänges och kastas utan hejd och utan sjelfbeherskning. samt ändteligen de visserligen vackra benen, men hvilka altför mycket åskådliggöras pål kjortlarnes bekostnad, allt detta är ej fullt öfverensstämmande med de begrepp, man gör sig att dansen borde vara ett förkroppsligande af själens rörelser. Då hon i sista cenen kommer gående i sömnen, längst takfoten och öfver qvarnens vattenränna — deneflektrikaste scenen i baletten, — äger likväl hennes ånsigte och ficur någonting hemskt och spökligt, mera afskräkande, än intagande. Detta ställe är dock hennes, glanspunkt. Sluteligen skjuter en pluton rekryter en hoönnörssaltva till firandet af sömngångerskans lyckligt öfverstånda fara, och i glädjen öfver balettens slut instämde äfven , åskådarena med en liten salfva handklappningar. — Stockholms Dagblad berättar emellertid, att baletten vann almänt bifall, och emedan denna notis kan anses oficiel, meddela vi henne till den kraft och verkan lag förmår. — Folksången begårdes och afsjöngs. Jngen af Kongl. Familjen var likväl närvarande. Oe —nntm—m.-—mONO —-—-— -—.—0t0rhbbouttr MT: 71. 9 Toon RA ctår det SndAdnaesl LhuA