Aftonbladet – 2 december 1835, sida 1

skilta grenar. ; att neml. utgifterna för armen och flot; tan, för utrikes departementet, pensionerne . och nådegåfvorne måtte underkastas den sorgfälligaste granskning och alla möjliga inskränkningar deri företagas; samt att hädanefter finansbudgeten, som noggrannt och. fullständigt måste upptaga landets inkomster och utgifter, årligen framläggas för allmänheten. 3) Att en provisorisk finanskommite måtte nedsättas, så väl för att uppgöra en plan till statsskuldens skiljande från finansväsendet, och densammas reglerande på det i 1:a punkten uppgifna sätt, som ock för att inkomma med förslag rörande de i 2:dra punkten nämnde besparingar och inskränkningar; och att denna kommite måtte nppdragas, att så fortskynda sina arbeten, att öfverläggningarne rörande förberörde ämnen måtte kunna afslutas på ett halft år, och den nya finans-budgeten såväl som det utarbetade reglementet för ståtsskulden derefter öfverlemnas till H. Maj:ts approbation. 4) Att en urtima Ständernes sammankomst måtte äga rum vid slutet af nästkommande år, och att den, på förut angifna sätt, utarbetade nya planen för statsskuldsoch finansväsendets förvaltning måtte föreläggas Ständerne till pröfning, så I att det föreslagna reglementet för statsskulden och fi nans-budgeten måtte kunna träda i verksamhet d. 1 Januari 1837. : Emot alla dessa motioner förbehöll sig Konungens kommissarie d. d:te några anmärkningar, och sammanfattade dem i följande dagens session i eu viclyftigt anförande. Han sökte visa, att den medverkan några af de upplästa petitionerne satte i fråga för Landtständerne, låg utom de naturliga gränserne för denna institution, emedan ändamålet med petitionerne icke syntes gå ut på mindre, än att få finansförvaltningen underkastad en så beskaffad kontroll, att den tll och med i en inskränkt monarki knappt kunde vara starkare. Fastän det nemligen naturligtvis, medgafs, att Ständerne blott skulle framställa sin mening och gifva ett råd, men att definitiva beslutet tillkomme Konungen, så skulle likväl denna skillnad, så vigtig den också syntes i atseende på formen, i verkligheten icke hindra att ju finansförvaltningen måhända blef mera inskränkt än genom det deltagande deri, som tillkommer folkets representanter i sådane stater, der grundlagen uttryckligen lagger heskattningsrätten 1 deras händer. Erfarenheten visar nemligen, att fastän 1 sådane representantförsamlingar skarpa anmärkningar beständigt framställas öfver finansförvaltningen, så beviljas dock vanligen, när det kommer till omröstning, de summor regeringen behöfver, på sin höjd med en och annan afprutning. Detta har utan tvifvel ull största delen sin grund deri, att medlemmarne af en sådan församling, derigenom att de sjelfve fatta det definitiva beslutet, lättare ledas till erkännande: deraf, huru oförsvarligt det skulle vara att undanhålla regeringen de erforderliga medlen. I en blott rådgifvande församling, deremot, kunde medlemmarne, just emedan deras anmärkningar vid statsutgifterne antingen alldeles icke eller också blott för dem sjelfve äro bindande, mindre komma till det ofvannämnde erkännandet; och likväl skulle regeringen, 1 fall den nödgades lemna de gjorda anmäarkningarne antingen helt och hållet eller till större delen utan ; afseende, råka i en obehaglig kollision med Ständerne såsonr organer af allmänna tänkesåttet. Vidare hänvisade den Kongl. kommissarien på den omständigheten, att Konungen af egen fri vilja infört Ständer-institutionen, och genom förordningen af d. 135 Maj förlidet år, gifvit densamma en störie betydelse, än man, efter första kännedomen om den tillämnade inrättningen, kunnat vänla, i hvilket afseende han åberopade Ständernas sammansätthing, deras valsätt och reglementet för deras förhandlingar, äfvensom att Konungen derjemtie låtit meddela underrättelse om finansernas tillstånd. Kommissarien sökte att af allt detta utveckla, hurusom han, under sådana förhållanden, hade allt skäl afråda Ständerna ifrån, att för närvarande framkomma med förslag af förutnämnde beskaffenhet. Till slut gjorde Kommissarien några särskilta anmärkningar Sfver Sekreteraren Ussings motion, hvilka denne upptog till besvarande. Presidenten framställde derpå frågan, huruvida Ständer-församlingen ville att en kommite skulle nedsältas till pröfning af den Ussingska motionen, hvilket gaf anledning till en längre diskussion, som Ständer-tidningen lofvar att meddela. Då det kom tll omröstning, utföll den så, att en kommites nedsättning beslöts med 49 röster mot 18. Församlugen var dessutom enhälligt af den tanka, att de 4 motioner, som inkommit rörande finansväsendet, skulle remitteras till en enda kommit, hvilken borde bestå af sju ledamöter. Valet föll på Etats-rådet Treschow, Grefve Bille Brahe, Prokurator Haagen, Vinhandlaren Hansen, Grefve Reventlow, samt Posessionaterne Tyurein och