Aftonbladet – 1 december 1835, sida 3

(Insändt.) BRÄNVINET. Parodi. Frisk låg hjernan inom hård förbeninrg, Mäktig till att fatta tingens mening, Mtyrde än en oregerlig kropp. Utaf kopparslagarns hammar känning Aldrig än bon hafvit Bränvinsbränning Var ej funnen opp. Finkelruset, detta skräckvidunder, Läg ännu och rufvade inunder, Kornets skrumpna skal i läst förvar. Menskans kind var ouppblåst. På nosen Syntes ej den rödblå gäsningsrosen Och dess blick var klar. Se der kokas! Se hur giftet blandas: Fiakeln kläckes ur sitt skal och andas Blott förstöring, och hvar strupa söp, Alla hjernor börja sen att surra, Jord och himmel löpa kring. I kurra Straxt förståndet kröp. Nu förblandas himlens fyra väder, Tanken uti labyrinter träder, Näsans rosor spricka ur sin knopp. Fyllan vexlar allt; gör dag af natten, Och naturens dryck, det klara vatten, Skys som Jlavans lopp: Finnar skjuta ur den värmda kinden. Handen darrar som ett löf för vinden, Ögat slocknar, tungan läspar: Lull! Djuren häpna. Menskan, Gudars like, Är den enda i naturens rike Som sig super full. Gift i ådrorna utaf naturen, Du som sänker menskan under djuren, Hvem fann opp dig? Sängmö säg mig det! Jo, då Satan fåfängt frestat Herran, Flög ban, hämdfull, bort i mörkrets fjerran Och han Bränvin gret. Alla folkslag skråla till din ära, Tiden ler åt O—s sanna lira, Dina altar flamma i hvar vrå. Som ett tempel har du hela jorden, Men predikostolen, står i Norden, I vårt land ändå. Öfverallt är du. Lik en Hyena. Kött och senor suger du från bena, Slägten äter du och hungrar än. Fåfängt söka RIKETS TÄNDER ita Ut dig; intet båtar deras träta, Du blott öks af den. Säg oss, säg oss, är du ej densamma, Känd i uprorseller mordbrands-flamma ? Uti folkets dvergväxt, packets knot? När som pöbeln eller bonden ryter, Är det icke Brånvin blott, som bryter Ut med samma hot? Blickar draken på den gömda skatten, O, så blickar drinkarn under natten Ner på flaskan, på sitt hjertas vän. Pådas domen af basuneljudet, O, så höres i vår Nord förbudet Emot bränningen. Afgrunds-soppa! för försupne anden Du stängt vägen till de sälla landen, Dit han kommit, utan dig, kanske. Du förpassar vilsekomne gästen Till den svafvelsjö, på hvilken Presten Kan beskrifning ge. Brn. EST TEESE ESS SSE TENTA FINAST NNE