HaAUC HULL UCI DPrOLlladaS INTU MIFHELD Ad IHNOUOT UCI lidarden, till dess menniskonaturen varit alldeles uttömd och de dignat döende på fältet, icke med feg klagan, icke qvidande öfver sitt eget hårda öde, utan med den upplyftande elektriserande hviskningen, att det betydde ingen ting — de doge för Englands ära. Hvad var då England för desse män? Icke endast den jord, den mull, de trampade med fötterna: nej, i England mindes de dessa fria institutioners hemland, som upp ammat dem i moralisk stolthet och värde — England, deras fäders hem och deras barns beskyddarinna, då de gått hädan. Detta var det, som gjorde England till ett fädernesland för dem i ordets varmaste betydelse; och detta var det, som alltid i längden skall gifva fria män seger öfver , köpta och legohjon. Detta sällskap vore icke samladt blott för att hedra sina utmärkta gäster, utan äfven för att afgifva den förklaring inför verlden, huru talrika dess medlemmar vore, huru orubbhga i sitt beslut huru de ville upprätthålla och fullkomna dessa institutioner, dem de, såsom de käcka soldater, hvarom han talat, beslutit försvara intill döden för Englands ära (Omåttlga bifall). De hade sammankommit, för att säga Englands fotk, att det icke var Hr Hume, Hr Roebuck eiler General Palmer, det i Parlamentet hörde ropa på fria institutioner och angripa korruption, utan organerne för Englands folk, som nu talade i milda och saktmodiga ord, såsom det anstode män, hvilka endast sökte styra med öfvertygelsens magt, men hvilka ord kunde komma att förstärkas genom en uppbragt nations djupa knot, till dess de allvarliga ljuden skulle7sätta skräck i de djerfvaste af deras fiender. Efter ett utfall mot de lagkarlar, som i enlighet med reformbillen hafva sig uppdraget att verilicera valmanslistorna, och som icke rättat en kyrkskrifvares felaktiga uppgift, hvarigenom talaren (Öfv. Napier), jemte en he! socken, förlorat sim rösträttighet — ej mindre än 28 socknar i Somersetshire hade genom dylikt slarf äfven förlorat sin — ingick talaren på frågan om Irländska kyrkan. I andra fall, sade han, var det en, maxime, att de få skulle vika för de mångas interesse; här syntes motsatsen vara gällande: pluraliteten skulle lida och svälta, för att underhålla några få uti lättja. Presterne frågade folket, hvad det hade att blanda sig uti deras andeliga angelägenheter. Må folket fråga Presterna, om de icke blandat sig i dess verldsliga angelägenheter. Skriket om kyrka och stat vore deras påfund, deras fröjd, deras lösen, föremålet för deras omvårdnad. Hade de icke dyrkat det långt mera, än de någonsin dyrkat sin Gud? I England fordrade folket ett nitskt, gudfruktigt och nyttigt presterskap, icke på stat gödda dignitärer i purpur och fina linneklader. I Irland åter ville folket icke hafva vildsinta män, som kallade sig heliga och som, under qvinnors och barns ångestrop, grepe efter sin högtälskeliga tionde med blodiga händer. De ville icke hafva nägon Orange-styrelse (rup af: aldrig!); de ville icke hafva William IV afsatt, för det han sanktionerat reformbillen; de ville icke hafva thronföljden förändrad, nej icke ens för en Stormästare; de ville hafva jemnlika lagar för rik och fattig; de ville icke hafva arbetsfolket i Dorsetshire afskickadt till Botany Bay, under det prinsar af blodet fore till Kalisch (oerhörda bifallsrop.) Och för att i laglig väg få allt detta, ville åe hafva kortare p-rlamenter, utsträckt rösträtt och sluten votering. Talaren vederlade det påståendet, att detta sista vore o-engelskt. De ville hafva ett Öfverhus, som lyssnade till folkets önskningar och känslor, eller ock ville de icke hafva något Öfverhus, (enthusiastiskt bifall). En Lord, en af Konungens ministrar, som t värr icke kunnat komma dit, vore, så sade man, alldeles obenägen för organiska förändringar (bifall, en röst: bry er aldrig om det!). Hade han varit tillstädes, så hade talaren ämnat fråga honom, om någonting vore en mera organisk nyhet än följande sats: J kunnen icke få någon reform eller förändring, emedan 170 Lorder föresatt sig att hindra det? Vore icke detta en orgamisk förändring — en från ljus och lif till mörker och död? Talaren gaf Hertigens, af Wellington krigaretalenter full rättvisa; men detta, sade han, kunde icke förmå honom att hylla Hertigens politik. Låtom oss säga honom: Hertig af W., segrare i Spanien, segrare i Frankrike, segrare i Portugal, svgrare i Indien, segrare vid Waterloo! Ni skall icke blifva segrare i England (förfärliga bifallsrop). Men, att återkomma till Lorderna: hvilka äro då desse, att man skall behandla dem med så mycken vördnad! Äro de visare, mera patriotiske än deras grannar? Hvad äro de annat än tjenare — öfver-tjenare, om man så vill — värda respect, då de göra sin skyldighet, men, då de vända sig mot dem, som de borde tjena, icke värda annat än att varnas och påminnas, till sia uppbyggelse, att Eneland fordöm bergade sgv rätt väl utan Lorder