Aftonbladet – 30 november 1835, sida 2

på deras makt öfver landtfolket, hvilken är högst betydlig, skall sprida ett större ljus öfver samfunds-tillståndet derstädes. De Biscayiska -Chefernas anseende beror icke på rikedomar och inkomster, som de Engelska godsägarenas inflytelse i vår tid, icke eller härrör det, såsom de gamla baronernas välde, från laglig undergifvenhet. och vasall-skap, som feodalinstitutionerne ålade folket i de länder, der de bestodo i hela. sin renhet. Hidalgos i dessa bergstrakter, äga hvarken rikedomar, såsom den Engelska aristokratien, eller ärftlig domsrätt, som de Tyska grefvarne och adelsmännen. Medfödd tradition och besittning af jorden, sedan urminnes tider, utgöra de Biscayiska Chefernas enda anspråk, men lägga i deras händer en makt och värdighet, som hvyarken länsherravälde eller några lagligen organiserade institutioner kunde förläna dem. ,Biscayas högländer äro icke som Asturiens, fördelta ibland några få Grander, hvilkas stora besittningar omgifva dem med en länsherres glans. De innehafvas tvärtom till största delen af medelmåttigt förmögna odalmän, små vasaller, som: lefva i ett lyckligt medelstånd, som äga ingenting: hvarpå de kunna stödja sig, annat än siha anors ära, men hvilken alltid i ett obildadt samhällstillstånd meddelar stor inflytelse och högt anseende. Gammal ätt. och familj-glans, gälla här mer än hvarje annan utmärkelse... Arhbundranden hafva stiftat en djupt rotfästad adel. Denna grundsatts är den lefvande andan i Biscayas sociala förhållanden. Några höja sig öfver. medelmåttan; men sällan minskas egendomar genom försäljningar ; ock om slägtlinien endast bibehålles ren och oafbruten, om blott de gamla traditionerna icke gå förlorade, så skadar det icke eller Hidalgons anseende, och förringar icke hans ära, om han är fattig, så att, han, med egna händer nödgas plö:ja sin jord. Familjestoltheten och ålderns makt. qvarhålla honom på sin plats. Sluttningen af Biscayas och Alavas. kullar äro betäckta med förvittrade ruiner, sista lemningarne af de fästen och bergslott, från hvilkas vallar. deras herrar fordom trottsade Göther och Saracener. Landtfolket har tusende historier att berätta om dessa monumenter. Forvtiden sväfvar öfver dessa ruiner; de äro Biscayas vapenbok, Att vara ägare af en Casa Solar, — så kallas, dessa gamla slott, at hvilka blott få äro beboeliga — anses som ett mera lysande adelsbref, än någon monark kan utfärda. Dervid är ;fastadt:ett slags öfveryvälde. Deras ägare äro de spanska högländernas Lochiels, deras Pariate Major eller stamchefen. Deras aflägsna slägtingar betrakta dem äfven med ett slags vördnad, liksom bergsskottarne sina klan-chefer, och bemöda sig ifrigt, att genom sidogrenar få härleda sina familjer från samma ätt. Detta sambhälls-tillstånd, och de känslor som ligga till grund derför, äro enklare och ursprungligare än feodal-monarkien; — Blodsbandet och gemensamma minnen bilda måhända de starkaste band, hvarigenom menniskor . kunna förenas med hvarandra till ett samhälle... Handelns — inflytelse, hvilken såsow vi sett, är ganske betydlig i denna pro vins,; har icke vanställt de enkla landtliga sederna, icke stört landthushållarens verksamhet, och icke förslappat de band, hvarigenom landtfolket förenas till en fast sammanhängande massa. Hvad som äfven i väsentlig mon höjer och förädlar den Biscayska bonden är, att han icke behöfver förrätta någon dagsverkstjenst, och att man der icke känner lifegenskapen; derföre finna hjeltemodiga tänkesätt ett gensvar i hvarje hjerta, alla lifvas af samma känslor, landets moraliska kraft stegras, och dess styrka kan fritt och otvunget utveckla sig. Biscayas jord plöjes af ett fritt folk, som djerft och otvunget höjer sitt anlete, under det att den moraliska förnedring, hvar till feodallagarna i många andra stater dömer jordbrukaren, förderfvar och förnedrar dess. inre; Denna frihet gifver den Biscayske bonden ett underbart djerft och otvunget sätt att vara. — j .. . De Biscayska provinserna äro befriade från lagar och, förordningar .om Mesta, eller den rätt, som är tilllagd: adelsmän och andelige att låta sina fårhjordar, till antalet af millioner, beta på slätterne och ängarne, utan att. derföre, erlägga någon betalning till jordågarne — den störs talandsplåga, som jordbrukaren förmodhgen någor;städes varit underkastad. Men igenom den arfs-lag, som förklarar hvarje familjegods för en ständigt fortfarande besittning, hindras åkerbrukets förbättring här, likasom r alla andra delar af Spanien, och en landthushållning i stort göres omöjlig. Den lag eller det bruk; hvarefter ärftligheten till fast egendom rättar sig, heter Mayorazzo soch förenar godsens oförytterlighet med förstfödslorätten. Det är, en öfverlefva af den Westgöthiska lagen, eller snarare af den Romerska, hvarefter den göthiska bildades,, Denna lag stänger icke allenast hvarje re NH so olane delnina a nm 20 Sfven ett vVäcoentlliot