Aftonbladet – 30 november 1835, sida 1

Sn EFTERPLOCK UR DET STORA TALET. (Slut fr. N:o 196 af det Nyare Aftonbladet.) Vi anmärkte redan förra gången det uttrycket, -att ett visst element icke kan blifva det styrande i staten, ehuru det medgifves, att fö mögenheten ligger hos detta element. Det är sannerhgen bedröfligt, att man ännu vill tala om elemenrter och antyda, att något visst sådant måste vara det styrande i staten. En gifven följd af detta missförstånd är den beskyllningen, att något visst stånd vill sträfva att blifva det öfversta och skjuter undan hvad som står det i vägen. Det är cn besynnerlig envishet att icke vilja begripa tidens lösen och att aldrig fatia jemnlikhetens ide! Man inbillar sig — och vill inbilla barn att medelklassen nu blott vill skjuta undan aristokratien, icke för att blanda si med den, få jemnlika rättigheter med den, utan för att blifva aristokrati z dess ställe — ty aristokrati är hvarje styrande element (stånd); men aristokrati finnes icke , då till styrande tagas de dugligaste i hela nationen. Det enda någorlunda dugliga försvar för och af de gamla aristokratierna är: efter som ändock ett stånd skall styra, så kunna wi ju lika gärna få göra det. Tag bort denna förevändning , och då hafva de ingen. Aldra skenfagrast blifver hon, om de lyckas att öfvertala andra stånd att icke förvärfva kunskaper. Att afråda ifrån denna förvärfningslust se vi nu vara en pligt, att kyrkans fäder utofva den ex officio! oo Att man nu först söker bilda ett sjelfägande :och sjelfständigt bondestånd i andra länder , är icke noggrannt historiskt. Flera länder, utom Sverige , finnas der ett dylikt bondestånd är lika gammalt; och hyar man just nu söker bilda det, veta vi icke OM ej i Ryssland. I England är det på samma fot som alltid; och i Frankrike verkställdes ombildningen för 50 år tillbaka. Den Jargonen, att bondeståndet i Sverge hänger ovanligt starkt tillhopa med Statsförfattningen, höra vi icke nu för första gången; icke heller den om kratien i ordets vackraste bemärkelse. Det är en af de fraser som låta grannast, och derföre varit mest gängse, i synnerhet under de menlösa tiderna ; men också den. allraihåligaste man kan tänka sig, och hvilken sönderfaller vid minsta närmare vidröring. Huru vill väl t. ex. någon inbilla en förnuftig man, att BondeStåndet har något intresse af att Adel eller Biskopar representera landet inom särskilda stånd? Eller huru kan man tala om demokrati, der byråkratien sträcker sitt välde ända ner till folkmassorna, till Länsmän och Fjerdingsmän? BondeStåndet, sådant det är, och i synnerhet sådant Hr T. och de öfrige af samma skola vilja hafva det — såsom ouppfostradt och strängt slutet stånd — utgör för öfrigt en ganska dålig demokrati. Anda till sednaste revolution hölls det uppe blott såsom en figurant, som fyllde en lucka, utan att få deltaga i de vigtigaste af Statsangelägenheterna — t. ex. i SekretaUtskottet och i penningeverkens förvaltning (de sistnämde ändrades dock redan 1800). Man hyllade BondeStåndet för att kunna utestänga ett verkligen betydande ofrälse stånd; man uppehöll den obildade massans rätt, för att med något sken kunna tillbakavisa den bildade massans anspråk. Det är en besynnerlig observation man kan göra hos alla dem, som upphöja Svenska statsförfattningen, att desamme med all ansträngning ifra för BondeStåndets afhållande från den allmänna bildningen. Straxt nedanföre utbreder sig också vår talare med bitterhet öfver, hvad bönderne lära vid riksdagarna. Ståndet är således, oaktadt alla rörande bemödanden, numera icke så beskedligt och medgörligt, som det fordom var, då det blott kunde frukta Gud och ära Konungen! Afven det begynner således blifva besvärligt och dess lärdom för mycken! Huru skall man nu bära sig åt? Bönderne visa ju symtomer att vila så heli g demo