Aftonbladet – 28 november 1835, sida 2

större, hopsättningens bräcklighet eller de serskilta delarnas skörhet, är den redan kända sanningen att Tegner gjort sig lika litet känd för djup forskning, som han är mycket känd för sitt poetiska snille; en sanning, som han äfven sjelf hade fullkomligt uppfattat, då han, vid ankomsten upp i Presteståndet vid sista riksdag begärde, att endast få blifva Auskultant vid ståndets öfverläggningar.. Orsaken härtill är ock lätt att finna. Redan Horatius visste att omtala skalderna såsom ett genus irritabile; ett lättretligt slägte. Det är också naturligt; då andra menniskor arbeta sig fram med raisonnementer och fornuftsslut, lefva poeterna af inbillning och intryck. Hvad som slår an på deras retliga nerver, tänder deras känsla och imagination; och denna är för dem verklighet, öfvertygelse. Om de i den verkliga verldens bestyr omfatta ett system, så sker det icke efter ett moget begrundande, utan genom intryck; och sedan detta väl är mottaget, utstyrer inbillningskraften det med en hop bihang, en strålbrytning, en gloria, så att det verkligaste, torraste ämne synes helt annorlunda, än det är; visar sig likasom i en hägring. Kärnan är ett stycke jordisk materia ; men omgifpingarne, broderingen äro så mångahanda, så kronglasaktiga, att ingen ,kan känna igen sjelfva den inre materien — nystlappen, om vi så få säga — tråden omkring hvilken kandisockret kristalliserats. Den hvardagligaste idee blir af skalden inlagd till julklapp i hundrade olika omslag. Häraf kommer också, att den äkta skaldens resonnementer ofta äro skefva. Om ett föremål, en sats slår-an på inbillningen vid första ögonkastet, så behöfves icke mera, för att få den upparbetad till en hel, fullständig bild, ehuru ganska olik, hvad ett vanligt arbetande, undersökande förstånd skulle hafva gjort däraf. Visade denna första blick föremålet fult, så blir det utarbetadt till ett fasaväckande afgrundsfoster; var däremot första anblicken vacker, inträffade den under en ljus sinnesstämning,: då få vi ock snart se en englabild deraf tillskapad. Mycket beror på sinnestämningen, mycket också på den person, från hvilken en tanke kommer. Ar den persen, som yrkar en sats angenäm för skalden, så behöfves ofta icke mer, för att göra sjelfva systemet angenämt, och tvärtom. Den verkliga poetiska naturen bryr sig väl föga om, politik; men: stundom. är det dock roligt, att sluta sig till något parti, någon troslära; och då väljes denna, just icke genom ett allvarligt begrundande, utan efter intryck, och, sägom det oförställdt, efter tycke för de personer, som representera systemet. Har t. ex. skalden råkat att få några kritiker, ja, blott någon afprutning i öfvermålet på förgudning, från publicisterna af någon viss färg, då är systemet ofta lätt valdt. Möjligen kan också bladet snart vända sig under omvända förhållanden. Vi påstå icke bestämdt, att så är händelsen med Biskop Tegner; men vi frukta det. En Biskop, så svarar man oss, bör dock hafva en politisk öfvertygelse, efter som han är sjelfskrifven lagstiftare. Vi bestrida icke detta — ehuru här, lika som i England, skälet svårligen kan utletas, hvarföre Biskops-embetet är gjordt till ett politiskt embete —; men vi ogilla blott det sätt, hvarpå Hr Biskopen, 1:o kommit till sin öfvertygelse, och 2:0o utspisar den. I afseende på första punkten synes tydligen, att han sjelf icke undersökt, emedan han säkerligen är en ärligt menande man och aldrig kunnat dikta de beskyllningar, han strör ut emot den liberala pressen (och oss uttryckligen), utan påtagligen blott utminuterar, hvad en gros blifvit utspridt från några kotterier, som finna en njvtning 1 att få grufva sig öfver den onda tiden och tryckpressen. — Det synes af hans äldre skrifter, att han haft helt andra, ja motsatta begrepp om tiden och dessåanda, och vi ana, att någon viss obehaglig känsla hos skalden sjelf, deraf att tiden och yttre förhållanden verkat en förändring äfven bå honom, ingredierar i den bitterhet hans uttryck förråda. Häraf torde också komma att Hr T. oaktadt sin ljusa skaldeblick och sin annars rena vilja, icke Ser längre än de, hvilka ett ögonblick inbilla sig, att de historiska, konservative, eller hvad de heta, Vilja något slags frihet, ehuru de affichera eller rättare, lösligen säga det. I afseende på andra punkten, synes det oss högst inconseqvent handladt af Hr T. att han, som klagar att käbblet går igenom nationen, just vill utsprida det ännu längre och bringa det in i sjelfva skolorna. Vid 1823 års riksdag bestredo de sig så kallande konservative — fast, man hade då ännu ej hittat på detta namn, -— med häftvighet, att grundlagarna skulle läsas vid universiteten, på det ej ungdomen skulle börja blanda sig i politiken; nu läses politik äfven i skolorna och vid unde. ånindga UPPVaktninsar nå landsvägen. Häraf