helt och hållet är ett verk af den feodalistiska kamarillan i palatset Necessidades, men att det skall kantra mot Portugisiska folkets tydligt uttalade motvilja, emedan nationen i en sådan förbindelse ser fara för landets frihet. Utomdess skulle detta giftermål strida mot 90 artikeln af Portugisiska kartan, som uttryckligen stadgar, att Drottningens gemål hvarken får vara af Bourbonska familjen eller beslägtad med regenthusen af heliga alliansen (?); men nu är Storfursten Konstantins fränskiljda gemål, som bekant är, en Tante till den unge prinsen af Sachsen Coburg o. s. Vv. Det är anmärkningsvärdt (så slutar brefvet) att kamarillan, som står under Hertigens af Palmella hemliga direktion, men under öppen ledning af markisinnan Ficalho, första hofdam hos Drottningen, och markisen Valenca, kammarherre och pär, just valt grefve Lavradio att underhandla om denna impopulära förmälning. Denne grefve är f. d. Don Francisco Almeida, exminister,. förtrogen vän af Sir W. A Court (nuvarande Lord Heytesbury) broder till nämnde markisinna och markis Lavradio, Don Miguels oskiljaktige följeslagare; slutligen, författare af den pamflett emot Don Pedro och hans ministrar, som utkom i Paris den 1 Nov. 1833. Lyckligtvis måste de Portugisiske Cortes, enligt 18 art. i kartan, sammankomma d. 2 Jan. 1836, och då skola folkets representanter veta att förskaffa sina beslut aktning, och att tillintetgöra en förderflig hofintrig. Af de bref (Säger Times), som sista posten medfört från Lissabon, kan man sluta att ministerens popularitet är i aftagande. I Portugal, liksom i Spanien, är allmänna. tänkesättet, starkt riktadt på ett ännu frisinnigare :styrelsesystem, och för att sträfva emot denna tendens behöfves regeringens hela uppmärksamhet och kraft. Det troddes att ministrarne, vid de nu i åtskilliga trakter af landet. pågående Cortesvalen, skulle möta mycket -:motstånd, och man låde dem till last att de uppmuntrade mångahanda valintriger, en misstanka, söm icke bidrog att förbättra deras ställning. Oppositronsandan mot .ministrarne visade sig också så stark inom kretsarne ;i:hifvudstaden, att en person, som anmält sig att vinna inträde i Lissabons klubb, icke blef intagen. der, blott för det han visat allt för mycken tillgifvenhet för ministrarnes politik. Dessa symptomer gifva anledning att vänta vigtiga förändringar under loppet af vintren. Engelska blad berätta, såsom karakteristiskt för Donna Marias ungdomlighet, att det Portugisiska myntet ännu icke har hennes bild, emedan den unga Drottningen, , oaktadt. alla böner af ministrarne och hofvet, .: omöjligen kunnat förmås att sitta stilla så länge, som . erfordrades för den medailleur att tekna henne, hvilken blifvit efterskrifven enkom för detta ändamål från Londen. Tvänne gånger hade hon försökt, men ingendera gången hade tålamodet velat räcka till, utan hade hon sprungit sin väg midt under arbetet. För öfrigt hade den unga Enkedrottningen redan låtit follkomhgt inreda sitt palats, för den tillämnade förmälningen med Prinsen af Sachsen Coburg. ! Danmark. Från Holstein den 29 Oktober 1885. Den förväntan, man så väl i Danmark, som i Hertigdömeha gjorde sig om de nya institutionerne, har blifvit något nedstämd genom Stärdertidningarnes skelett-artade innehåll, äfvensom tacksägelseadresserne icke funnit den sympathi, man boppades hos folket. Öfver adressen från Ständerne i Roeskild yttrade sig Köpenhamnsposten med oforstäldt tadel. Denna tidnings utomordentligt frimodiga artikler visa hvilket vidsträckt spelrum nfan i Köpenhamn lemnar pressens resonnementer i detta ämne. Om vi finge tillåta oss ett allmänt omdöme öfver der. Danska, såväl som Holsteinska landtdagen, så visar sig på båda ställena det gamla fenomenet, att Ständerförsamlingar måste först genomgå en lärokurs, innan man afdem kan förvänta en öfvad takt och en säkert grundad och ordnad verksamhet. Ständertidningarne gfva visserligen blott här och der anledning till denna anmärkning, emedan de temmeligen torftigt framlägga de allmänna resultaterne af diskussionerne; emedlertid känner dock allmänheten rätt väl huru det tillgår i sammankomsterne, och bör icke alltför mycket undra öfver, att Ständernes förhandlingar mera bära stämpeln af en kollegial än en friare lagstiftande verksamhet. Om en opposition, jag menar i ordets goda bemärkelse, synes ännu icke kunna vara fråga, emedan en stor del af repPresentanterne utan tvifvel annu sakna säkrå ledande grundsatser för statsförvaltningen. Om budgeten har, såvidt vi veta, ännu icke alls varit fråga, hvarken i Roeskild eller Hzehoe, och likväl hade denna bordt genast och framför allt annat fästa Ständernes uppmärk