Aftonbladet – 26 november 1835, sida 3

(Insän BLOMSTERLIFVET. Majsol strör sitt ljus, sin färg Öfver jordeis dalar, öfvet berg, Öfver ängar, öfver höjder: Tusen fröjder Väckas utaf strålar opp: Jorden sväller, som en blomste: knopp; Och med sånger Helsar ljuset sinom tusen gånger Fri och glad, : Binder uti sina lockar blad: : Blyga, doftande buketter I sin ungdomsfriska barm hon sätter, Ack, hur rik, hur skön Är du ej natur, du tingens amma! Tider skifta, men du är densamma Oskuldsfulla, milda blomstermön. Menskoslägten Stilla obemärkt som västanflägten Vandra bort och dö: Sekler växa upp och kasta frö: Millioner i Lif i ostörd lust och frid Lefva upp meddägen, dö dervid: Ord och toner Skifta om I din underbara helgedom: Men du är och blifver, ij Du som föder och förklarar allt, Du: som nya Hf och skönare gestalt Evigt åt densamma gifver! Jorden hänger full af blomsterkra nsar. Se hur våren dansar Leende och glad Öfver blommor, öfver blad! Serhur de späda ! Knoppar ut som löf i dagen träda, Täfla, vexa till! Lifvet uppåt emot ljuset vill. Bladens stjeikar kärleken förenar, Se, de skjuta upp i stam och grenar! Efter hand Bli de späda jettebilder like; I naturens rike Hvarje storhet börjar som ett grand. Ack, hur skönt Skifta icke lunderna i grönt! Ljuset leker uppå trädens toppar. sjJommans knoppar Färgas utaf solens sken: Gren från Gren Ut så småningom de spricka Och sin sköna blomsterfägring få; Se hur jemt de blicka mot det blå Och ur ljusets helsokälla dricka! Solen sjunker neder Från sin middagshöjd : Öfver dagens fröjd Aftonen sin stjernemantel breder : Stillhet rår kring sömnens lägerstad: Träden sänka sina blad, Blomman sluter Sig för nattens kalla vind, Och i drömmen öfver rosig kind Ur sitt hjertas djup en tår hon gjuter, Längtansfull, men ljuf likväl: Lifvets drömmar smärta henne föga. Först för solen öppnas hennes öga, Vaknar hennes milda själ. Ljuset morgonen förgyller Och med kärlek dagen fyller. Fjäriln kommer glad och varm, Kysser blommans barm, Brinner, smeker: Fiäkten med den skönas lockar leker, Torkar bort från hennes kind hvar tår: Nektergalen slår För den sköna bruden. Stilla öppnas hennes själ för ljuden, Och deri Hon sitt blomdoft blandar. Du, den skönaste af andeverldens anc Kärlek! du är lifvets harmoni, Och hvarhelst du fram i lifvet träder Du med blommor och med toner gläder. Glädjens tid är kort. Gradvis bleknar blomman bort; Qvällens tärar långsamt henne smärta: Bien syga bledet ur dess hjerta: Hästens vind P a j Kortstjäl färgen från dess kind: Solen bortgår, nätterna bli kalla, Bladen hart fuås hlamman falla