dre omsorg än, som vederbort. Undantag gifvas utan tvifvel, men på dem vill åtminstone jag icke bygga några slutsatser. Afven anförer ni huruledes i vårt glesbebodda land svårigheter just derigenom uppstå mot folkbildningen. Om ock detta skulle vara sant, hvarvid man likvälkunde invända, att moraliteten uti de folkfattiga provinserna icke är sämre utan. snarare bättre än i de tätare bebodda, så borde man väl söka etablera folkskolor tätare, eller på mindre distancer från hvarandra. Men månne presterne sjelfve just visat sig särdeles måna härom? Under sista riksdag väcktes i Bondeståndet motion rörande denna sak, men om mitt minne icke sviker, så rönte denna motion föga sympathi i Presteståndet. Desslikes talar M. H. om, huru Presterskapets påbegynta verk i föräldrahuset ofta åter nedrifves. — Sådant händer visst, men hvaraf kommer detta? — af föräldrarnes oförstånd; och hvaraf kommer åter en så hög grad af oförstånd? — deraf att de lärare som bordt lära och vänja föräldrarne tänka, uraktlåtit denna sin förnämsta skyldighet; — och på hvem stadnar således ytterst ansvaret? — utan tvifvel på dessa samma folklärare, åtminstone till en betydlig del. Och denna enkla obestridliga kombination kunde ni icke inse: I sanning m kan i skarpsinnighet endast förliknas med den kända personen i Wermland, hvilken, då han en gång tappat sin yxa i sjön, satte märke i båten för att följande dagen kunna -hitta till stället. Ni kommer sedan till tjenstefolket. Ni säger, att snatteri af matvaror bevisar, att mager kost tvingar tjenstehjonet att tillgripa denna utväg. Antingen har ni hittat denna fint, för att få insinuera att jag låter mina tjenare lida nöd, eller och är ni uti en alldeles obegriplig okunnighet om de i städerna rådande sederna. TI fall så är, så får jag väl lof att äfven härutinnan komma er till hjelp. Ni bör då veta, att nästan hvarje piga har:en eller par kärringar som hon på sin husbondes bekostnad ädelmodigt understödjer i smyg. Men med den slutkonst, hvarpå Ni uti Er artikel gifvit så vackra prof, lärer Ni väl kalla detta att göra godt i tysthet. Hvad åter edra åsigter rörande tjenstefolkets tredska och sturskhet beträffar, så vill jag helt enkelt hänvisa Er till alla som hafva hushåll; få sådana skola finnas, der icke denna klagan försporjes. För öfrigt vet jag, så väl som Ni, att en saks afseende beror på föredraganden, och derföre följer äfven hvar klok menniska den gamla regeln: audiatur et altera pars. Slutligen har ni con amore slagit Er ned på det exempel af oärhghet, som jag anfört rörande mjölkbuden. Och ehuru jag ej kan inse hvarföre Ni finner Er så väl på mjölkkärran, så må Ni gerna för mig der blifva sittande, allenast jag får göra ännu en fråga. För att icke derangera Er ställning, skall jag hålla mig inom den sfer der Ni tyckes trifvas så förtväfligt. Således ännu en gång till mjölkkusken! — Ar det väl troligt, att denne skulle vilja drifva sin industri att kypra med vatten, som ifrån barndomen något begrepp om heder hos honom blifvit inplantadt? Jag kan väl aldrig tro, att Ni kan påstå sådant. Nå väl — är det då icke ett fel, att ej från barndomen söka inplanta heder och ära hos folket? att visa antipathi häremot är ganska fult. Hvad ni för öfrigt ordar om min engel, hvarmed förmodligen menas min hustru, — om bildandet af observationscorpser på torgen, o. s. v. påkallar icke något svar. I fall jag i denna min uppsats mot min vilja skulle råkat att mot er vara för sträng, så lolvar jag deremot, att ni uti er nästa artikel skall få göra så många bockar ni gitter, så väl emot förnuftet, som emot erfarenhetens vittnesbörd, utan att mera af mig hafva att befara någon extrajudiciel bestraffning. — Stockholm d. 4 November 1835.