Aftonbladet – 25 november 1835, sida 2

i i I ; hör aldeles icke att lära barn stafva och läsa; Ja icke en gång att lära dem chatechesen utantill. — Att hafva uppsigt öfver barnens tidiga undervisning och tillhålla dem, som först böra undervisa barnen, göra sin skyldighet, det må tillhöra dem. Egentligen äro presterna religionslärare. Det är nära dårskap, om de i stället för religions: föredrag 1 församlingarne och chatechesförhör, undervisa i geographie, mathematik, logica. Sådant tillhör skolläraren. Derföre att en skollärare bär prestkrage, derföre bestrider han icke prestgöromålen. Hans krage är en tagen lotusedel på framtida prestgöromål, om än han ock mången gång för öfnings skull predikar. — Insändaren anser abe darier, skolmästare, skollärare, och prest vara ett och samma, derföre kan han få klockarena bland Presterna, på samma grund kan han få dit kyrkovaktare, spögubbar och gummor, som sysselsätta sig med att lara barn läsa. Och se detta är då insändarens vidsträckta presterskap, liksom det säges vara i en viss församling. Prester äro religionslärare; dem tillhör att deruti undervisa folket, och förmana, bestraffa, uppmuntra, trösta, förvalta sakramenten. Allt annat som blifvit presterna ålagdt, förrättar han som tjensteman, icke som prest. Religionen och Guds ord, det är hans hufvudsakligaste och förnämsta föremål — allt annat är bisak och kommer att blifva det för alla religiösa menniskor, om det också icke så anses: af. många verldens menniskor, som icke betänka att de här hafva ingen varaktig stad, att de skola fram för Christi domstol. Christi Apostlar: befattade sig derlöre icke med att låra någon innan : eller utanläsning, icke att undervisa i verldsliga. kunskaper, utan i religionen. Derföre, att en skollärare bär prestkrage, deraf följer icke att alla prester böra och kunna vara skollärare. Presten har sitt och skolläraren sitt. När denne sednare på framtiden blifver en församlings-prest, får han helt annat att göra och som väl fordrar sin man — här har han ett vidsträckt fält, om han vill vara en rätt prest, och 1 bedröfvelsens skola kan man få lära mycket, som icke inhämtas i andra, ja som många skolundervista menniskor icke förstå. Insändaren lågger all befintlig dålighet hos folket -presterna tll last. Aftonblads Redaktionen finner obilligheten häraf, men Insändaren icke. När Christus vandrade här i verlden, yttrar Handock: Jerusalem, du som dräper propheterna och stenar dem som äro till dig sända; huru ofta har jag icke velat församla dig, etc. men i hafven icke velat! Christus måtte väl Ins. icke vilja skylla för försumlighet, och dock fanns i Hans dagar, i Hans omgifning, dåliga och onda. Har Ins. icke läst dessa också hans ord? månge äro kallade, men få utkorade. Om presterna eller någon annan, möblerat gemene mans minne; ja hvarföre ock icke ogemene mans minne, med religions-dogmer, så hafva de icke gjort orätt. Minnet måste hafva gjort temlig insamling af begrepp och sanningar, innan förståndet kan varda verksamt. Och de menniskor som känna tio budorden, de som begripa grofre brott, veta ock att det onda trädets sidoskott äro icke goda. Vår så kallade gemene man vet nog skillnad på rätt och orätt. Det synes ju dära: att de söka dolja sina små knep. Om de nu urskilja rätt och orätt, och ändå göra det orätta, hvaraf kommer då det? Jo, se ofvanstående anförande: de hafva icke vetat — och däraf kan med säkerhet dragas den slutsats: Det är icke all tid förståndet som felas, de. är brist på vilja. Presten han vill undervisa och lara; men den kraft, som skall 1ält boja viljan, dem har hån icke, och kan den icke meddela. Den kommer från annat håll — vet Ins. ej det, så är ban ännu barn i religiöst förstånd. Huru menniskans vilja aldra bäst och kraftigast skall böjas till det goda, och blifva fast däruti, det har i alla tider varit den gordiska knut, man sökt lösa, men 1Cke förmått. De medel som kraftigast skola, efter Ins. tanke, befodta morahtet, nemligen hederskänslan, samhällsnytta och fördel af uppfyllda pligter, äro väl tillbörliga; ingen: prest tror jag ogillar dem; han låter säkert sin kallot varda härvid ovriden; i fall han har någon. Men att ide äro de kraftigaste, därpå tviflar mången prest. På ett vigtigt ställe heter det, hvad lagen icke kunde åstad komma, derföre att den varit försvagad af köttet (de Xöttsliga, sinliga begären) det åstadkom Gud med 50nens sändande i verlden. Dessa ord böra af Ins: djupt begrundas. Å En religionslärare utesluter väl icke att nyttja motiver från nytta och skada, ty hans mästare nyttjade dem. — Det är blott onaturliga philosopher, Som förkasta dem. Christna moralens grundprincip ar ju den: Du skall alska din nästa, som dig sjelf. Jag får då, jag bör då älska mig sjelf — motsatsen ar onatrlig — den som icke sökt sin välfärd, varder fördömd för den— gkuammelse. Allt afseende på egen nytta är icke