OM STATENS ÄNDAMÅL efter Statstidningen. Slatstidningen har begynt blifva allvarsam och vill filosofera. En dylik anwandelung kom på honom d. 17 dennes om aftonen, då han ville utreda Statens ändamål. Han finner, att detta icke är hunnet endast genom polisanstalter — ehuru man visst måste erkänna, att det är dylika, som egentligen användas. — Statstidningen inser, att dessa icke kunn2 göra menniskorna lyckliga ; och det hafva vi, uppriktigt taladt, trott oss inse länge. Insändaren — ty statens äåndamål. lika som dess lycksalighet, är icke officielt, utan insändt — insändaren går så långt, som ännu ingen i Stadstidningen gått, att han till och med tror, att, fastän statens förderf kommer från revolutionen, afhjelpes dock det onda icke derigenom, att revolutionsstiftare bevakas och inneslutas i fängelse, emedan andra komma i stället, så länge fröet dertill är qvar hos dem, som skola styra eller styras?. Ehuru en betydslig portion tanklöshet ligger i allt tal om revolutionstiftare, så snart man i samma period erkänner, att fröet till revolutionerna verkligen finnes hos dem, som skola styra eller styras ; vilja vi dock låta detta passera och följa insändaren vidare. Det tjenar till ingen ting, säger han, att skaffa nya statsformer, ty roten till det onda är qvar hos statens medlemmar. En otvungen slutföljd af denna sats är då, att det är alldeles onödigt och obehörigt att arbeta på några förbättringar i lagar och statsformer; allt är afhjelpt, blott man utrotar det onda hos statens medlemmar. Så öppet har Statstidningen ännu aldrig uttalat sin optimism, sin fasta tro på onödigheten af alla reformer. Men — alla var oriktigt sagdt; han ville visserligen hafva reformer, fast de endast få sökas hos statens medlemmar. Hvem erkänner också icke nödvändigheten af dessa? hvem vet icke, att ett i elände och slafviskhet nedsjanket folk svårligen kan hjelpas? Men medel finnas dock, och hvilka äro de? Visvara: goda lagar, eller samma medel, hvarmed forntidens store lagstiftare omskapade folken ; insändaren svarar: Kyrkan. Han begynner väl sin sats med att tala om religionen, emedan han vet, att derom äro vi alla ense ; men så, utan all vidare mellanlänk i demonstrationen, hoppar han helt kvapphändigt till ordet Kyrkan, som han underhand vill smyga in såsom synonymt med religionen. Detta tål alt närmare ses på. Alla religionsstiftare, utom Kristus, hafva danat en Ayrka, sammanhängande med staten. Moses, Mahomet, Manco Capac, Bramah-cultens stiftare (hvem han vara må), hafva gifvit sina anhängare dogmer och ceremonier, på sammagang som de gåfvo dem en tro, en öfvertygelse om ctt lif efter detta, om pligter och lefverne. Kristus ensam gaf sina lärjungar intet för den yttre culten; dogmerne, ceremonierne, allt det yttre, alla hårklyfverierna äro menniskopåfund, äro utfunderade af spetsfundiga spekulanter, som just derigenom bevisat, huru litet de förstodo af mästarens lära, eller huru låg den ståndpunkt var, från hvilken de skådade den alldeles förvånande enkla och rena läran, sådan hon kom ur hans mun. Af detta himmelskt enkla hafva bistra bokmalar gjort intrasslade, obegripliga mysterier och ord, hvari en bokstaf mer eller mindre gifvit anledning till blodsutgjutelse och grymheter, för hvilka sjelfva rofdjuren skulle bäfva; men menniskor, i hvilka dogmer och ord blifvit innötta, som förefallit dem heliga, just emedan de icke begripit; dem, menniskor hafva icke skytt att gifva eller emottaga döden, marterdöden, för att vidhänga dessa ord. Den enklaste, mildaste, mest frisinnade lära, som någonsin utgått bland. menniskors barn, har blifvit förvänd till ett abracadabra, ett orddistilleri, ett ceremoniel. Man må tvifla på eller uppenbarligen förakta de dyrbaraste läror, som utgingo från Kristi mun, och det bestraffas föga; men man må misstaga sig om una forma och utraque forma?, om öpMo8o:os och ÖMOISTIOS, man må neka helgon eller antaga helgon (om hvilka nemligen icke ett ord, en antydning finnes i Christi lära), man må tro eller icke tro på predestination, man må erkänna eller neka vera priesentia m. m. d, — och det skall kosta förföljelse och förkättring och bannlysning och landsförvisning och bålet. — Vi; bäfva för registret på alla de galenskaper och skändligheter, Hvartill Christi rena och milda lära blifvit förvänd — för det scholastiska vansinne, som såg förbi hufvudsakerna och gjorde hufvudsaker af drömmar och ordgräl; som förvände den himmelska läran till konfessioner och Trettenie artiklar och Decretaler och hvad det allt heter; som af de bestämda föreskrifterna om frihet i undersökning, om pröfning af allt och behållandet af det godt är, om lösgörande från cerimonier och yttre barnsligheter, gjorde sofismer och förföljelser för ATP I IJI cAm Af da mad I se 1 fönackasfe An N — LL - o. om oo