Aftonbladet – 23 november 1835, sida 2

Redaktionen erhöll med gårdagsposten nedanstående, med anmodan att införa det i Nyare Aftonbladet: Till F. K. j (I anledning af dess smädeskrift i N.o 81 af tidningen Nyare Argus). Min Here! —Förgäfves och dumdristigt har min Herre gått att kasta skugga öfver Excellensen Adlersparres minne! vi skola nu med några penndrag gå att öfverkorsa min Herre och hans vanmäktiga anfall. Det är lika svårt för min Herre att förringa Georg Adlersparres förtjenster, som att vidare wvilja bevisa sig vara rättvis och hederlig i sina omdömen; min Herre har försökt det förra på bekostnad af det senare. Min Herre har antagit anonymiteten — är det af samma orsak som mördaren när han svärtar sitt ansigte? Detta torde vara nog om min Herre. Såsom trovärdiga bevis för sina yttranden framdrager min Herre Friherre Ankarsvärds och Öfverste Montgomerys omdöme om sal. Hans Exc. Adlersparre. I valet af sina autoriteter förråder min Herre en skarp blick och ett ljust förstånd. Nu vilja vi också framdraga våra autoriteter; måhända kunna deras domslut uppväga min Herres. Den sena af de våra är framlidne Excellensen Adlerereutz — den andra vår namnkunnige, snillrike och i botten Svensk årlige Professor E. G. Geyer. Få nu se deras utslag öfver revolutionen 1809 och mannen Georg Adlersparre. Öfver revolutionen 1809 yttrar sig Exc. Adlercreutz till G. Adlersparre: Det är med gladaste tillfredsställelse jag väntar mig få göra bekantskap med en man, som från längre tider väckt min upmärksamhet och högaktning, och som för närvarande är föremålet för hvar redlig Svenks) erkänsla och tacksamhet. Utom Tit. företag tror jag knapt något här skett. Hvad jag gjort, är en följd deraf, och inga betänkligheter kunde mera afhålla mig från att understödja ett så stort och ädelt företag m. m. (se H. Handl. 3 del., sid. 151). i Om menniskan, tänkaren och fosterlandsförsvararen yttrar sig Geyer; Tyst växer äfven ett namn efter döden; och Georg Adlersparres skall påminna kommande slägten om en man, som vågat allt för sitt fåderneslands räddning, som ett ögonblick haft dess väl i sina händer och brukat sin makt till dess bästa, utan spår af enskilt hat eller hämd. Mod, måtta, tålamod, är en vacker grafskrift ; och, om efterverlden ristar den på hans graf, larer den ej ändra ett ord deraf, äfven om någon skulle hviska: att hans ålderdoms svaghet var hans ungdoms fel — att ej tåla ?det dåliga. Så hafva sådana mäns domslut falit. Väl kan en och annan orm visa sig bland lagrarna, som skugga hans grift; men vandraren som går förbi och märker det giftiga kräket, skall icke underlåta att trampa det sönder! — m——ALLLLLr— t