Aftonbladet – 19 november 1835, sida 3

hu Om Irländarnes Bulls. Irlandarne äro bekante för ett eget slags nfell, åt hvilka de sjelfve gifvit namnet Bulls, och hviket man på Svenska kanske närmast kan uttrycka med dumbomiader. Det är en blandning af något orimligt och enfaldigt, men som tillika måste väcka löje genom innefattande af motsatser. En sådan bull eller dumbomiad af försia sorten var t. ex.då en Engelsman en gång frågade en Irländare, huru det kom sig, att just denna nation hade en så utmärkt talang att göra bulls, och Trländaren-: svarade: Gud vet — det måtte komma af luften; 1y jag tror att till och med en Engelsman, om han vore född och uppfödd i Irland, kunde det lika bra, som vi Irländare. Ibland antalet af sådane Bulls anföras några i en Engelsk tidning, som vi förmoda skola roa våra läsare. En officer blef sjuk, man rådde honom att eftersända Regements-läkaren. Bevare mig gud, svarade han; med honom vill jag ej ba något att görs. Då vår Kapten nyligen var sjuk stoppade han honom så full med piller och opiater, att den stackarn ännu var sjuk deraf 14 dagar, sedan ban blifvit fullkomligt återställd. En Prest predikade öfver sedeförderf, med sådan ifver, att han ibland annat utropade: Barn, som hvarken kunna gå eller tala, spring omkring på alla gator och häda Gud allsmägtig. Hvarför springer ni efter den karlen, frågade någon i London en Irländare, som på den breda Regentstreet med raska steg gick framför honom. Jo, svarade denne, då jag såg honom på långt håll, tyckte jag mig känna honom, och han såg mycket på mig samt tycktes känna igen mig; men när vi kommo hvarandra närmare sågo vi båda, att det hvarkeu var: han eller jagEn ung Irländare, hvars föräldrar bodde i London, och som af dem förebråddes sitt utsväfvande lefnadssätt, hotade att öfvergifva far, mor och alla anhöriga samt resa öfver till Frankrike. Modren gret bitterligen, men en gammal farbror, som var Irländare, förblef orörlig och hård, sägande: lät den token resa; gif honom blott inga penningar, så skall han vid den helige Patrick komma tillbaka från Frankrike innan han väl sett Dover. En Irländare som åt äppelkaka, hvari mandel var inbakad; och fann dess smak förträfflig, utropade: Vid Sanct Patrik! då en sådan smula :mandelkan göra en så god smak, ville jag väl gerna äta en äppelkaka, som vore gjord af bara mandel. I Underhuset anmärkte en gång en Irländsk Parlaments-ledamot, att fransmännen voro det oroligaste folk i verlden. Vi få nog se utropade han, att de icke komma i fred och ro, förrän de åter ha fått sig ett krig på halsen. Sjelfve den allsmägtiga ministern Lord LIondonderry, kunde ej förneka sin Irländska härkomst. Han gjorde i underhuset en Bull, for hvi.ken han i långliga tider var illa ute. Han talade om ett folk, som kastat sig till segrarens fötter; och för att göra den rörande scenen rätt askådhg, utropade han med pathos: they stood prostrate! — (De stodo sträckte till marken.) nsmeddr Jere me—E———-— RJ res ee———-—————-—::e-—-—-—————————EE