Aftonbladet – 18 november 1835, sida 2

vu det nummer al udningen JSfcanska rosten, som vi erhållit med gårdagens södra post, finnes en insänd artikel, angående den i Skåne nyligen inrättade Prestföreningen, med Lund till centralpunkt. Under rubriken af svar på en inhbjudning att deltaga i denna förening, framställes i denna artikel på en gång på ett ganska tydligt och allvarligt sätt till den tänkande allmänheteovs begrundande,å ena sidan hvad slags nytta en sådan förening kan medföra för samhället, och å den andra de äfventyr, som sannolikt kunna uppstå af en iprätining, börjad under sådane auspicier och utgående från ett programm sådant som den framlagt för allmänhetens blickar. Läsaren torde erinra sig, att redan för flera månader tillbaka, denna förening stiftades och numera står under Biskopens i Lund presidium, samt att en högtidlig inaugutionssammankomst hölls derstädes och inbjudningar sedan utgått kring stiftet, för att uppmana presterskapet till deltagande deruu. Ehuru genast i företagets början kunde af åtskilliga himmelstecken hafva anledning spå, hvarthän dess visare med tiden kommer att peka, och af den lilla kärnan sluta till den blifvande växtens och frukternas beskaffenhet, anse viioss icke böra yttra: något annat i anledning afett så nytt företag innan det hunnit utveckla sig, hvilket icke kunde dröja lange, än hvad som genast var tillräckligt synbart och sedan fullkomligt bekräftat sig,att nemligen föreningen förvärfvat en trogen tjenare i tidningen Skånska Korrespondenten och att nämnde tidning hädanefter helt och hållit kommer att stå under föreningens disposition, och blifva dess apostel hos allmänheten, så vidt nemligen Föreningens egen verksamhet icke kommer att förnämligast fortgå i det tysta, och utom publicitetens område. Insändaren i den Skånska Posten har tagit bladet litet mera från munnen och öppet utsagt sin mening om kongregationens blifvande tendens på ett sätt, att Skånska Postens Redaktion ansett sig icke kunna utan en reservation i en not intaga artikeln. Vi ogilla icke denna reservation; tvärtom, vi instamma deri, så vida, som vi af allt hjerta önske att Insändaren måtte få orätt i sina farhågor. I allt fall är det vår öfvertygelse, att han icke Aar orätt uti sitt yttrande; ty om också Föreningens ändamål är i allo berömligt och oskyldigt, så synes dock den kraftfulla tillråttavisningen väl förskyllad genom det obetänkta sätt, på hvilket föreningen sjelf proklamerat orsaken till sin upkomst. Vi ofverlemna detta till våra läsares vidare bedömande, genom meddelande af den 1 vårt tycke förträffliga artikeln, äfvensom Skånska Postens not dertill: Svar på Inbjudnings-Billjetter om Prestförening, i N:o 63 af Skånska Korrespondenten och N:o 68 Nyare Ilelsingborgs-Posten. Om man ihågkommer, att vi nu lefva 1 året Aderton Hundrade Trettio Fem, om man ej förbiser, hvad menskliga bemödandet under det halfva förflutna seklet gjort för sin bildning, oaktadt en i de flesia länder missvårdad folkundervisning, om man minnes, att man är medborgare i ett land af Protestantisk bekännelse. — så skall man ej utan känsla af förvåning och missnöje läsa den i flera tdningar prunkande inbjudningen till en Skånsk Prestförening. Svallet af ordprål, ändamål som framställas, sättet som föreslås, slutsatsernas ologiska, skefva förhållande till de premisser, hvarur de släpats, äro lika påfallande som anmärkningsvärda. Utan att misstänka Skånska prestföreningen för någon så beskaffad syftving, kan man icke underlåta att erinra sig det sätt, hvarpå stiftaren af JesuiterOrden först uppträdde — denna för menniskoförnuft och Religion så länge förfärliga stiftelse. Den organiserade sig, enligt eget vitsord, för Kyrkans renhet, enhet, folkupplysning och religiositet, gifvande sig det sköna namnet wWocietas Jesu (Jesu samfund). Verldens då varande mörker motsade ej stiftningen i sin början, utan tillät den, såg den stadgas, regera, rasa, hindra all upplysning, religiositet, medborgerlighet, och störta troner och allmän sällhet, fjettrande förståndet, barnlysa dygderna; och när resultaterna visat sig 1 missledda religionsbegrepp, i dödad samhällsanda, i förnuftets qväfvande och verldens försättande i villervalla, då först, efter seklers långa natt — är upplösningen af detta forderfliga sällskap börjad och, som man kan hoppas, nära sin fullbordan. Det kan väl numera icke blifva fråga om att låta denna stiftelse tjena son förebild, eller att vilja förflytta en sådan planta från Papismens in på Protestantismens område? Om än dessa försök vore sannolika, hvilket man icke bör förmoda, skulle tidens upplysning ofelbart tillintetgöra dem. Inbjudningen att formera en Skånsk Prestlörening tyckes emellertid förutsätta en ej ringa grad af egenkärlek ; den synes snarare utgången från begäret att lysa och herrska, än från en Luthersk reformatorisk anda. År