Aftonbladet – 17 november 1835, sida 3

HILDUR. En modern Ballad. Farval, o farväl, alldrakärestan min! Jag rycks på en vecka ur åsynen din. J P y Var trogen emot din förlofvade sven Och vet att blott du är hans utvalda vän! Den stund du mig svek blef min sista alltväl: Då tog jag pistolen och sköt mig ihjel. Men ser du på fästet den stjerna så klar, Den skall oss förena, fast fjerran jag far: Den skola vi se på när klockan blir sju, Jag tänker på Hildur, på Niklas tänk du! oo a hi 1 Så visst som stjernan på himmelen finns, Så viss kan du vara att Hildur dig minns.? — Så tala de båda och Niklas med gråt Sig sliter från tröstlösa fästmön så såt, Och ställer till närmaste socken sitt tåg, Och Hildur den qvällen på stjernorna såg. Så visst som den stjernan på himmelen finns, Så viss kan du vara att Hildur dig minns? — Men stackars Hr Niklas; ty qvällen derpå Blef himlen så ruskig och mulen och grå. Och Hildur må söka hur mycket hon vill, Den glänsande stjernan hon synes ej till. Och så vardt det sedan hvar eviga qväll; Gud tröste den trogna, den ömma Mamsell! Hon älskare hade så mången till hands Och stjernan ej mera på himmelen fanns. Hon började tycka att veckan bleflång Och ringen besvärlig och jungfruburn trång. Hon klagar: Jag måste ju glömma min vän; Ty stjernan påminner ej mera om den. Ej himlen mitt hjerta åt Niklas bestämt, Ty eljest den vore ej mulen alltjemt. Men hjertat vill älska ech Hon ---tog en ann; Ty stjernan hon mer ej på himmelen fann. Att Niklas blef ledsen begriper man nog, Dock ej till pistolen — till glaset han tog: Han dricker och stammar till slutet: Jo, jo, Man alldrig på stjernor och gvinnor bör tro! Brn. FORSEN TS ETS BEEN TR VISTE VS ASBEST RESTS Ronna