Aftonbladet – 16 november 1835, sida 1

ER a UTRIKES. Det har länge omtalts, att fråga åter vore a baneom nedsättning af räntan på femprocentsfonderne i Frankrike. — ett förslag, som ursprungligen daterar sig från Villele, och som han förgäfves sökte genomdrifva i Kamrarne. Verkställigheten deraf skulle bereda de skattdragande en lindring i derasbördor af icke mindre än 35 millioner, men förslaget påstås möta oöfvervinnerlga svårigheter från Hans Fransyska Majestäts sida. Journal du Commerce innehöll nyligen några reflexioner öfver detta ämne, som synts oss interessanta, och dem vi derföre här nedanföre meddela. Man påstår att planen till nedsättning af räntan på femprocentsfonderne, åa högre ort möter svårigheter, som nedslå Hr Humanns mod. Det säges till och med att han förtviflar om att kunna bringa till stånd denna operation, på hvilken han tankte grunda sittnamns ryckte, och att han derföre står på punkten att taga afsked. Detta skulle icke förundra oss. De svårigheter, som ställa sig i vägen för Hr Humanns pian, förskrifva sig icke från gårdagen; vi hafva redan för ett år sedan antydt dem, och om Hr Humanns nu har för afsigt att draga sig ifrån affärerne, så lärer han hafva insett omöjligheten att besegra de politiska konsiderationer, dem han förgäfves bekämpat med en ståndaktighet, som förtjent att möta mera framgång. Men den ifrågavarande ränteförvandlingen är likväl en nödvändighet, som regeringen icke kan undandraga sig, det må gå huru som helst. Rättigheten att återbetala al pari bestrides icke mera på alvar af någon. Hvad ändamålsenligheten af denna rättighets användande angår, så följer den af kapitalernes stigande tillvext, och allmänna kreditens allt mer och mer befästade skick. HRäntans fall är ett factum, som allmänt gör sig gällande i affärer enskilte emellan, och hvaraf skattkammaren likaledes måste draga fördel. Man påminner sig, att första förslaget till nedsättning af räntan på femprocentsfonderne gjordes 1825 af Hr Villtle; men restaurationen föreslog denna åtgärd blott för att genomdrifva milliarden, som den begärde för emigranterne. Olyckligtvis afslogs rantenedsättnisgen och beviljades deremot milliarden, till en del i följd af de statsekonomiska fördomar, som på den tiden herskade. För närvarande råder en annan politik. Hvad restaurationen föreslog af ett politiskt skäl, det sätter den nuvarande regeringen sig emot, och det likaledes af ett politiskt skäl, som gör henne lika liten heder. HRestaurationen ville belöna sina anhängare, och gaf dem en milliard ; doktrinärerne vilja belöna sina anhängare derigenom att de bibehålla dem vid åtnjutandet af de 35 millioner, som genom räntereduktionen skulle besparas på budgeten. Det är alltjemnt samma taktik. Men tror man väl, att landet utan knot ännu längre åtnöjer sig med att bära en sådan börda? Visst icke. Allmänna tänkesättet har blifvit mera upplyst sedan 1825. De förhatliga och skymfliga benämningar, som många ränteägare då gåfvo konverteringsplanen i Kamrarne, uppskattas numera till deras verkliga halt; och den libera