Aftonbladet – 14 november 1835, sida 2

utstrackning och med de kommuUnikalonsmedel Jae det inre landet, att den kan anses såsom fullt qvalificerad för uppfyllande af de sednare. Ett sådant samfund, nationelt till sitt föremål, skulle äfven vara det genom den fullkomligaste utsträckning till sin plan och sina verkningar. Det skulle från våra förnämsta städer sprida sina grenar till hvart distrikt, hvarje by i landet, så att vid emigrantens ankomst, det icke blott skulle vara färdigt att taga kännedom om hans behof och hvad han kunde duga till, utan äfvenledes på förhand kunna bestämma på hvad punkt i den stora konfederationen hans tjenst skulle blifva begärligast emottagen, och der han följaktligen fortast borde vinna verkligt burskap i samhället. Vi hoppas att vi sagt nog for att bevisa, det en icke obetydlig vigt ligger derpå, att kunna använda emigranten, så fort som möjligt efter hans ankomst, på någon plats, der han aflagsnas så mycket ske kan ifrån de stora städernas förförelser, der han genast införes i direkt beröring med Amerikanska seder och industri, och sålunda fästes innerligare vid landet, samt der han vinner en tillbörlig upplysning i afseende på sina rättigheter, intressen och pligter. Så mycket vi hört talas om bristen på allmän anda i Amerika, finnes det Jikväl en spirit?, som emanerar från våra författningar och beständigt påkallas, såväl af svårigheterna som fördelarna i vår sociala belågenhet, och hvilken måste igenkännas af hyar och en, hvars psychiska förmögenheter icke äro alltför ytterligt förstockade, i det alfvar, den ordning och den glada håg, hvarmed man här öfverallt uppfyller lifvets bestyr. Denna anda kan emigranten svårligen vinna, förrän han, medelst en omedelbar medverkan till samfundets syften blifvit identifierad med dess interessen, och genom erfarenheten af dess välgerningar lärt att offra detsamma, icke blott sin trohet, utan sin kärlek. Betraktade blott och bart med hänsigt till befolkningens jemförelsevis större eller mindre täthet, skulle motiverna för en inflyttning tyckas vara högst olika i afseende på olika delar af landet. Men det finnes åtskilliga konsiderationer, som torde befinnas motväga den skenbara fördelen af en glesare population. Manufakturerna och handeln i de östra staterna behöfva naturligtvis ett vida större bidrag än i proportion till deras jordvidd, under det i sydliga regionerne en process fortgår, som på sistone äfven måste göra rum för en ökad inflyttning. Det har länge varit anmärkt af hvar och en, som känt landets förhållanden närmare, att uppsjön af negerbefolkningen med synbar hastighet flöt tillbaka till södern. De förrämsta produktionerna i dessa regioner äro af den art, som är minst främmande för den Europeiska hushållningen, och hvartll, i följd af en aldrig mättad efterfrågan och det öppna valet af odling, de frivilliga arbetskrafterna heldst tyckas böra vända sig. Då det nu är en antagen lag, att slafarbete icke kan hålla stånd bredvid en medtäflan af fria, följer det, att i alla sädesprovinser det slutligen måste blifva ett intresse att afskaffa slafsystemet och öppna vägen i stället för ett mera vinstgifvande slags industri. Dessa konsiderationer, det är saunt, skola verka endast steg för steg, icke blott till följe af den ovilkorliga svårigheten att ullvägabringa en så stor förändring, utan äfven genom motverkan af många fördomar, som för närvarande äga rum, så väl på jordegarnes sida som emigranternas. Att begagna dessa fördomar, skulle blifva ett af föremålen för en sådan förenings sträfvanden, som den vi föreslagit. Den skulle sålunda bidraga att öppna för emigranten en landsträcka, som af ingen region öfverträffas i naturliga förmåner, och som genom dess innevånares lynne och anda, är just enkom egnad att vinna främlingens tycke, och lättehgen förvandla den fattiga landtmannen från Europa till en oberoende jordegare i Amerika. Vi vilja icke vidare utsträcka dessa anmärkningar, utan öfverlemna, sedan vi. sjelfve uttalat vår öfvertygelse om vigten af detta ämne, at andra alt bestämma huruvida de mått och steg vi vågat antyda, ega utförbarhbeten för sig. Vi kunna bkväl icke underlåta, att än en gång uttrycka vär forvåning öfver, att bland vår tids; alla välgörande företag, den blottställda emigrantens öde blifvit jemförelsevis alldeles förbisedt. Medan v1, såsom nation, erkänna okunnighetens menliga följder, och prakuskt bjuda till, att genom utspridande af nyttig kunskap afvända desamma från vårt eget samhällsskick, betrakta vi med utomordentlig likgiltighet de tusentals personers belagenbet, hvilka genom naturalisering årligen blifva. barn, i. republiken, oaktadt det, är en allmänt känd saky: att de. fleste af.dem icke: allepast .behöfva uppfostras i nya principer, utan afvänjas I från oräkneliga fördomar, som göra dem otjenliga att I handhafva till och med, den lägsta al, de, skyldigheter,