Aftonbladet – 14 november 1835, sida 1

VV MU BAREN BRA RRLA RI LIRA OR AV RAN — ILLA EK RRL Re Den nya Fransyska presslagen börjar bära rik frukt. I sista veckan af Oktober voro icke mindre än fem tryckfrihetsmål före vid en Assisdomstol i Paris, neml. emot tidningarne Nouvelle Minerve, Reformateur, Quotidienne, Bon Sens, och Charivari. Ministrarne, lika deras medbröder i andra länder, öfverflödade af de ljufligaste löften och försäkringar då de framlade den nya presslagen för Kamrarne. Det var endast Konungens person man ville skydda för förmätna anfall från pressen; regeringsåtgärderne, ministrarnes förfarande, ja, sjelfva deras personer, lemnades, med den största öppenhet och redhghet i verlden, åt den offentliga diskussionen i hela dess vidd. Nå väl! En tidning tadlar någon regeringsatgärd, framdrager i ljuset någon orättrådighet, något våld begånget af den offentliga makten — detta allt utan att nämna ett ord om Konungen eller indraga hans person i diskussionen — straxt slår samme Hr Persil, som förtjuste Kammaren med de vackra löftena, upp den . i nya presslagen, som förbjuder att söka väcka hat och förakt mot Konungens person eller hans konstitutionella myndighet, och släpper någon af de advokater han disponerar, lös mot den. journal han vill åt. (Det är ungefär som när en aktor hos oss får instruktion, att yrka straff för lögnagtiga upp— gifter och vrängda framställningar, då en tidning yttrat klander mot en styrelseåtgärd.) Juryn, som redan genom. den hemliga voteringen och nedsättningen till enkel majoritet af det antal, som fordras för att fälla, bhfvit på bästa sätt disponerad att mottaga den ofvertygelse, Hr Kronoåklagaren, för statens säkerhet och samhällsskickets upprätthållande, kan anse nödigt bibringa densamma, finner hans argumentation tydlig och klar, att det åta— lade bladet sökt väcka hat och förakt för Konungens myndighet, och redaktören befinner sig, ett, tu, tre, i St. Pelagie, der han, sedan ett par tusen francs böter gått ur hans fickor, har tillfälle att några månader eller år anställa sina betraktelser öfver beskaffenheten af ga rantierne for yttranderätten i Frankrike, och helgden af ministeriella löften. — Så går det nu till i den bästa af republiker? under Medborgarkonungens milda spira, samme monark som, i den tiden han gick i grå hatt och med paraply, offentligen yttrade: inga tryckfrihetsprocesser mer! Det torde ej vara utan interesse för våra Läsare, att se hvad Engelska pressen tänker om allt detta, och i meddela derföre här nedanföre er artikel ur Morning Chronicle. Den lyder så här: Hvad resultatet kommer att blifva af den fientlighet, som nu med alla maktens krafter, och hela förbirtringen af personlig ilska, rigtas mot pressen och liberala tankesätt, under hvad form som helst, i Frankrike, är måhända icke särdeles svårt att förutse. Assisdomstolen i Paris har förliden vecka haft sin tid helt och hållet upptagen med processer, dem generalprokud ratorn anställt mot tidningar. Charivari har blifvit framdragen ur sin glömska och obetydlighet, och trugad. på allmänhetens uppmärksamhet, genom en formlig an— klagelse att hafva sökt göra Konungens styrelse hatad och föraktad. Låtom oss granska facta i den sak. Etw ar berättelser hade blifvit sammanställda rörande scener, hvilka föreföllo i Paris under striden för friheten 1830, samt under de obarmhertiga massakrerne på folket på gatan Transnonain vid ett senare tillfällle, jemte en målning af några bland de händelser, som tilldrogo sig under insurrektionen i Lyon. Från åklagaremaktens sida insinuerades icke ens, atten enda af dessa berättelser var falsk och osann. De voro grundade på obesiridlig auto— ritet; de hade blifvit citerade från de ministeriella jur nalernes spalter, de utgöra redan en del af landets historia. Såvida icke de nu lefvande generationernes i Frankrike vittnesbörd skola utplånas från landets anna ler — såvida icke dess historia hädanefter blott kommer att bestå af en samling loftal, alstrade af en Guizots eller en Thiers fruktbara uppfinningsförmåga — så kunna vi icke begripa för hvad brott man kan anklaga utgifvaren. och tryckaren af Charivari. Också påstods från åklagare sidan, att brottet ej bestod i en handling, utan i sjelfva den färg, hvarmed tidningen var tryckt! Det hade neml. falht boktryckaren in, att för dagen klåda tidningen i Huset Orleaws liveri — han använde rödfärg till tryckningen, och i färgen på hans bokstäfy er, icke i innehållet, såg man hans brottsliga afsigt att väcka hat och förakt mot Konungens regering... Tryckt med svart hade det varit historia — men, tryckt med rödt, blir det högmålsbrott. Vi känna icke (någon lag i Frankrike; som förbjuder en jurnalist att begagna rödfärg till sin tidning. Det är en af de trenne! färger, som finnas i nationalfanan. Det var en favoritfärg hos boktryckarne i äldre tider, hvilka brukade rödt nästan på hvarje blad.; Men enligt det doimuslut, hvari assisdomstolen i Paris : I stannat, kommer bruket af röd tryckfärg hädanefter att