Aftonbladet – 13 november 1835, sida 3

UNGKARLEN OCH DEN GIFTA MANNEN: Komedi i 3 akter af Vafflard och Fulgence. Sådan är titeln på en ny komedi, gifven å Kongl. theatern för första gången Onsdagen den 11. Piecen är en af dessa hundradetals litterära foster, som vandra öfver den Franska scenen, utan att der qvarlemna mnågot märkbart spår, obetydliga i sig sjelfva, men åt hvilka spelet kan, om icke gifva varde, åtminstone göra dem sedda med nöje. En 40årig man, ehuru gift, älskar likväl ungkarlslifvet .så mycket, att han lefver skild från sin hustru, hvilken han låter bo i Versailles, under det han sjelf lefver i Paris och der tillåter sig allahanda små friheter som decencen icke medgifver en ärbar äkta man. En hans vän, en vung målare vid namn Alfred, har — hvilket kan hända till och med målare — några ungkarlsskulder, men, hvad som sällan händer, han har en vän som vill betala dem. Denne vän har emedlertid för ögonblicket icke penningar, men lofvar sin hjelp till morgondagen, och håller äfven hvad han lofvar, hvilket är ännu sällsyntare. Nu är det likväl periculum in mora, ty ett utslag är redan expedieradt på målaren, för en summa af 2600 francs, och St Pelagie, som icke är ett runstycke bättre än huset på Hornsgatan, väntar honom. En illistig Exekutionsbetjent har, för att locka honom ut ur sitt rum, emedan ingen får bysätas i sitt hus, uppfunnit det stratagemet, att låta hälsa ifrån en ung dam som i sin vagn väntade ner på gatan. Lyckligtvis har likväl målaren fått kunskap om tillställningen och beslutat att vara på sin vagt mot alla väntande damer. Men nu skickar ödet så, att Dupont, den gifta mannen, befinner sig hos ungkarlen, och hälsningen kommer till horom, medan Alfred för ögonblicket är uti ett annat rum. Han kan ej motstå frestelsen att på en gång råka en ung dam och gå sin vän i förväg. Han skyndar ner på gatan och blir gripen. Nu måste Han tillbringa natten i fängelset, får betala ut 4000 francs, nödgas dertill betala 10 buteljer Champagne, omkostnaderne för en bal som gifvits i hans hus utan honom, får en duell med en Polack, men .ngen mat när han kommer hem o. s. v. Detta är sens moraln af stycket. Äkta män, speglen er häri och låten varna er! Härtill kan man nu lägga några små roliga scener, uppkomna af det ofvannämnda qui pro qvo, en liten svartsjuka emellan målaren och hans älskarinna, en huslig scen emellan vännen och hans fru m. m. sådant, och man har pjesen färdig. Hon är, som man ser, af det oskyldiga och välmenta slaget, som icke ger sin författare något glänsaude rykte och icke föder någon theater, För Fransyska åskådare och spelt af Fransmän kan den emedlertid måhända vara artig nog; men för en Svensk publik och gifven med vederbörlig Svensk gravitet, skulle den nödvändigt förlora sitt förnämsta påräknade intresse, om ej moralen återstod, hvilken vi önska måtte väl bekomma. I spelet rådde icke blott en fullkomlig republikansk jemlikhet, utan äfven en verklig Spartansk tarflighet. Man såg här Hr Lars Kinmansson, Hr Habicht, Mamsell Charlotte Ficker; med ett ord, hvad theatern har att låta se, eller rättare det enda den visar. Såsom ett fenomen böra vi likväl nämna: att hvarken Hr Almlöf eller Mamsell Högqvist spelte i pjesen, för hvilken sälsamhet dessa båda artister torde sätta ett Notabene i sin Almanackå. Skulle vi för öfrigt nämna någon, så vore det Hr Hyckert, hvilken ej sällan röjer goda reminicenser af Torslov. Öfversättning syntes oss hafva ett lätt och ledigt sprak. . Efteråt gafs en gammal bekant: Lilla Mutrosen, hvari Mamsell Mathilda Ficker upträdde för första gangen efter sin sjukdom. Man maste likväl frågahvarför hon uppträdde? och detta kan verkligen Vara en examensfråga både i medicinskt oeh estetiskt hänseende