(Insändt.) DEN TAPPRA HONAN. Fabel. tillegnad Svenska Minerva och hennes små vänner Hvad skrik och kacklande, hvad gruflig trängsel! Månn verlden hotas ren med undergång? Har muvemanget sluppit ur sitt fängsel Och stämmer redan opp sin segersång? — Åh nej, det är en höna blott, som flaxar. Och håller tal om tapperhet och dygd För dessa små, men kambeprydda kaxar, Som hvila under hennes vingars skygd. Kom hit, J pullor, jag skall er bevara Från slagtarns knif, som ifrån räfvens klor, Mot vilkor, att I dugtigt kacklen bara; (Det verkar kanske mer, än någon tror!) Jag skall er lära att juveler kläcka Af joller, jemmer, digter och förtal, Blott J en hjelpsam hand mig viljen räcka Till strid mot den, som gjort och gör mig qval. Det är en tupp, som fallit ned från höjden, Det är en brunn, sem kattor fallit i, Det är, vid sista ljusbeglänsta fröjden, En oursäktlig brist på sympati; Hos fienden dock minst jag kan fördraga Hans stora framgång ack, det gör min död! Han frossar året om, då jag får klaga, Att jag ej alltid finner dagligt bröd. Kom låt oss rusa på, i raske hopar, Oss vinkar segern från sin höga char! Hvar enda kyck ling högt af ifver ropar: Minerva, du, vår Skyddsgudinna varl!? Och hbönsen rycka fram i slutna leder Och alla näbbar spetsa sig till bugg; Det är en strid för fallne tuppens heder, En hämd för mången har dplagg, mången lugg, Men ack! i den konservativa gyttja Snart mången tapper ungtupp sjunker ner, En annan kan cj sina sporrar nyttja, En tredje orkar intet gala mer, Och en och annan är ull fred benägen, Och flere dö af svett på halfva vägen. Bland alla sist på fältet; hönan skriker: Victoria! jag seger vunnit har! Så, mången, hvars armde tillbaka viker, Har till sim tröst det sista ordet qvar Varm beundrare af tapperhet, äfrv en hos höns.