mer, på sätt vi antydt, karakterisera smeden Elliotts och hans gelikars skaldskap, som , under närvarande omständigheter i kultur och politiskt hänseende, bildar sig inom de lägre folkklasserra, och den som, uttalade sig i folkvisan hos våra förfäder och åtskilliga andra folkslag i deras barndom, eller ändtligen det skaldskap, som, det medges hjertans gerna, i alla tider här och der skickat ut från ladugården eller verkstaden eller kasernen en mer eller mindre lycklig tanka i rimmad rotvälska. Detta bristande omdöme bekräfias tydiigen deraf, att Mincevainsändaren uppradat Hrr Posenpliit, Hans Sachs Ö:komp:i, hvilkas dikter, höstblommorna efter Tyska riddarepoesiens bleknade sommar, alldeles icke äro folkpoesi, i den mening vi tagit den. — Att, såsom Minerva sjelf, söka skratta bort den något obehagliga anmärkningen om den nya Engelska folkpoesiens sannolika infiytande på hela statsorganismen, derigenom att hon jemför smeden Elliott med en-Shakspeare, en Burns, en Milton, Scott, Byron, Moore, hvilka alla dock icke mägtade med sin penna hejda pärskammaren, jermnårig med Englands frihet, i dess framgång, men deremot slår bort den der obehagliga tankan på de äfven bredvid en Fhakspeare respektabla krafter, hvilka börja visa sig 3 den ovanligt stigande bildning hos Englands större folkmassa, som ifrågavarande folkpoesi förutsätter, detta torde mormor sjelf i mjugg erkänna vara lika vanskligt, som vi, vid betraktande af hennes belägenhet, finna det naturligt. Men att, såsom samma fru, i utbrottet af sin harm, gå ända derhän, att , under ett lumpet flin öfver det fragment ur HElliotts poemer, vi anfört, sjelfmant uppgilva hvarje anspråk på det minsta gran af poetiskt sinne, eller ens mensklighet, deta är verkhgen någonting ömkligt och blir det , ännu mera, om hon med berådt mod sett sig nödsakad att taga detta steg i den dåraktiga förmodan att derigenom hjelpa sin sjuka sak. I båda dessa hänseenden innehåller artikeln utmärkande drag af denna natur, som är orsaken att Minerva aldrig haft några verkliga vänner, och vi vilja endast tillägga, att, hvad grimaser hon i sin nöd än må göra öfver en poesi och en litteratur, gjord med hammarslag?, dessa hammarslag, hur de gå sin gång, torde förr, än man menar, smida en Mjolner, som knäcker de storlåtande trollen, vore de också hundra sjutio sinom etthundrade och sjutio gäånger.