Tante Minerva har på sista tiderna företagit sig, för att icke dö at skörbjugg, några, som hon kallar, wandringar genom Aftonbladets egor, och undfägnade för några dagar sedan sina läsare med ettlitet vandringsminne efter en sådan, hvilket sannerligen är alltför karakteristiskt, för att icke vinna en större publiatet. Hon hade kort förut kuskat igenom eller, som det poetiskt heter, vandrat igenom en oländig mosse af Amerikansk välmening, men denna gång, såsom man af hennes berättelse finner, tagit vägen åt annat håll och stadnat onisider i en Engelsk park? eller en kryddgård, öfver hvars port hon med brillor på näsan stafvade sig fram till följande inskription. En folkpoesi i England.? Huru angenämt öfveraskad mormor häraf blef, kan man utan svårighet föreställa sig. Hvad är kosteligare än en kryddgård? Visserligen korsade sig härvid åtskilliga frågor under hennes karpus, såsom t. ex hvarför just en ? men glad öfver upptäckten skred hon likväl emedlertid genast till granskningen af sin skatt. Hvad menar väl Läsaren vår gumma nu upptäckte i denna kryddgård? Hvar och en har sitt sätt att se saker. Don Quixote såg jättar i väderqvarnarna; det finnes skalder, som skåda engelinnor med oskuldsfullt blinkande ögon i hvarje dammig kattost vid dikena; andra tycka möjligen sig höra matklockan i hvarje ton af näktergalen. De hafva jemt för de yttre sinnena det, hvaraf deras tankar äro uppfyllde; och det första, Minerva trodde sig skåda i sin Engelska park eller kryddgård, var ett kål-land.? — Hennes hjerta klappade under saloppen; det vattnades henne redan i munnen efter en Bombe a la Sardanapale eler några Pobjets till en liten deliciös höna å la financiere eller ett åkerhöns i öfverrock. Härifrån föllo hennes blickar på en rofsäng.? Det vore just att slå sig ned på, som en hungrig fogel, och mätta sin rof-lystnad! betänk bara, en tochepot på rofvor med glacerade ka konvingar, eller en Budding med skö!paddor och farcerade äpplen i nattrock! Och gumman klappade sig för magen. Der bredvid skådade hon en är täker, (se allt Minervas artikel), och oset stack henne på förhand i nåsan af en attacherad är!tpurce eller en Aspic med ägg åä la tripe: Slutligen föresväfvade henne äfvenledes en potatestäppa, och hur plirade hennes ögon mot den ljufva föreställningen om en liten dejeuner å la fourchette med smältande potatisbignetter eller bouilli med potatis å la maitre Ad hotel! O kål, O ärter, O potates! Ehuru icke alldeles obevandrad i dylika saker, kunde gumman, i början ej rätt sansa sig vid så många nya upptäckter, såsom hennes ord så naivt falla sig. Men les extremes se touchent, är ett beKant telesätt, bvars sanning ofta bekräftas. Det ville af efterslängen i vår gummas berättelse synas , som de der kryddorna ändå icke varit vid närmare bekantskap fyllest i hennes smak; utan tvifvel har den der kålen varit litet svår alt smälta, rofvorna ha tydligen gåll henne i magen och gifvit henne vapörer, och måhända voro ärterna icke så alldeles goda att bita på för de gamla få tänder hon ännu kan ha för tunga. Uti förargelsen häröfver tyckes den nådiga ett ögonblick tveka, antingen hon skall ge sig luft i ett gallskri, ciler hon skall hålla god min och maskera den med ett artificiellt raljeri ötver hela saken. Hon kastar sig likväl genast öfver det sednare alternativet, och utbrister nu i ett gällt skatskratt åt likt och olikt, som verkligen skulle kunna uppväcka bekymmer, att det en vacker dag icke tar godt Jag med den gamla famösa fruns visdom. Det måste ka anhända ursäktas, om författaren till en föregående replik i Minerva på hvad vi nämnt om folkpoesien i England, af bristande kunskaper och omdöme icke mäktat inse den himmelsst dAaA All heter mallan dan mnnse!t hvare utvanll. da ff.