Aftonbladet – 5 november 1835, sida 1

folk eller juste-milieu männer, som vid förstå lägenhet skilja sig ifrån de öfriga, och:ause deras! högsta bestämmelse vara att mota. den republikanska andan (hvilken knappt finnes), kan detta ändamål lika litet vinhas som genom den vanmägtiga regeringen i Madrid. General Misas närvaro i Catalonien vore en ny olycka, och likväl tycks hans installering der vara afgjord. Han har ett eget parti, som hnfvudsakligen sysselsätter sig med att lata hans namn öferellt Jjuda, på det man måtte tro att han är en stor och: populär man. Sålunda skrifver man än från Pamplona, än från Barcelona, alt man önskar att få honoms dit; men hela åtån inskränker sig blott till ett ringa antal personer, al samma tvetydighet (? !) som han sjelf. Emot hans parti stär ett annat, för general Pedro Mendez de Vigo, hvilken lyckats att undkomma franska policen och redan är i Figueras. Denne general har aldrig erI känt Kongl. statutet, och bar alltid, äfven nu nyligen, i flera uti Paris utgifna brochyrer, försvarat 1812 års i konstitution samt rekommenderat den hos Drottningen. Han har icke blot med utmärkelse deltagit i hela sjelfI ständighets kriget, utan var äfven den, som i Aswrien först började fiendtliigheterna mot Napoleon, med en af honom uppsatt korps. Ar 1830 bragte han äfven tillsammans en korps i Arragonien ; men Juntans i Bayonå och den af denna junta till generalissimus utnämnde Mines intriger, äfvensom den hastigt förändrade franska politiken, gjorde hans förehafvande till intet. Vigo hade: säkert fått öfverbefälet i Catalonien, om ej Mendizabals ministöre förskaffat juste-milieun i BarceJona tillfälle till en reakuon, ehwu denna reaktion icke ännu är så gilven att ej andra händelser, samt i synnerhet Carhsternas framsteg, kunde föräuvdra sakernas ställning. Vigo har 1 Kongl. armten tvänne bröder, Fraylon och Såutiago, tvänne utmärkte militärer, men hvilka, liksom så många andra, uppoffiat sitt rygte genom erkännandet af Kongl. statuter. Hade man följt Vigos råd, skulle man hafva antagit folksouveråniteten som basis, och som konstitutionen sjelf innehåller en artikel angående dess revision, så att den laghgen kan förändras, hade man sedan lätt kunnat införa provincialelementet och andra förbätvingar. Man hade åtminstone för ögonblicket haft en afcbela nationen redan erkänd, öfverallt lika lag, under hvars skydd man kunnat afvagta beredningen och afgörandet af hennes framtida oden, hvilket dock måste fordra någon öfverläggning och tid. Nu måste man till en början låta sig nöjas med statutet och har att befara dess inverkan på de nya legislativa arbetena; ty de Cortes, som skola uppgöra vallagen, hafva redan måttet för sin politiska verksamhet, då ministeren dragit försorg att utmärka deras funktion blott såsom en revision af det Kongl. statutet. Detta har Grefve de las Navas icke betänkt. Hans politiska medelmåtta märkes tydligt af bans parlamenistal, och hans företag härflöt mer af en personligt retad hederskänsla, än at klara bestämda grundsatser. Hanär en man af mycket häftig karakter, men såsom privatman betydande, emedan han och hans fru ega stor förmögenhet, isynnerhet egendomar i provinsen Cordova, hvilka gifva 1 årlig inkomst 200,C00 francs. , Det är alldeles ogrundadt att han skulle vara i hemligt förstånd med Mendizabal; men han har liksom så många andra patrioter låtit lura sig, gevom anstrykningen af ett liberalt system för framtiden: en lättrogenhet hvaraf justemilieun i hufvudstaden och provinserna vetat att klokt draga fördel. Man skulle emedlertid misstaga sig, om man ansåg provinsernes undergifvenhet ännu för afgjord. En mängd liverala författningar, som man redan der vidtagit, många liberala grundsatser som der blifvit preklamerade, kunna ej så lätt återkallas, och Andalusicns exempel, som vidhåller sin provinsbeväpning intill dess den nya författningen kommat till stånd, torde nog gifva anledning åt Arragonien att förfara på samma sätt: Det värsta är emedlertid, att under detta interregnum, då såväl central-regeringen, som provincial-autoriteterna äro desorganiserade, kan kriget mot Carlisterna icke föras med nog kraft, förrän en ny katastrof åter sporrar nationens ovilja. I Madrid är folket högst uppbragt emot Toreno, Amarillas, Ofalia och Martinez de Ja Rosa. Den senare har i ett bref till en vän i Paris beklagat sig öfver, att man tror honom vara delaktig i Torenos förvaltning, och att han måste hålla sig gömd, af fruktan för en våldsam död. Utnämningen af chefen för nationalgardet i Madrid, äfvensom utnämningarne : till provipsernas högsta platser, se besynnerliga ut — de äro samteligen mindre till fördel för patrioterna än för anhängarne af statutet. i ee RR I —-— Lp -— — LV RE SS — RR ee maning AN RR RA JE RK AR AA AL AK TT ss. Mm -—