Aftonbladet – 3 november 1835, sida 3

(Iusändt.) WITTERLEKR. Apollos söner sig öka så: Potter växa un lätt som strå Och gc ut blommor cech ge ut minnen, om allt bevittna, förutan — — biunen. Öm Gud ej nadligen star oss bi Sa drävkes veriden 1 Poesi, om mycket tunvare är äs valten Och mycket mö. kare sea än vatten sa fort en stackare blifvit kär Skail verlden veta alt så det är, Och i orimliva Rim tili Heuac kall Hou beskr fvas från fot till änue Pa hvarje sida man skada far Dess silfverröst och des eyline hår, Dess Vsvandunsbarm? och dess purparkiader Dess eldbiick tuil af fosforiskt ghoder, Dess perletäude , dess rosetamand, Som avdas Vambra I moöorgoastaad; Och är bon mager liksem ca stengel Gör ruomet bhenue allt tul en — — Engel — Fördeaskull, Skövheter! snören Er; Ty Buglafullmakt det säkert ger — — — Den första kyssen blir sen beskrifven. — Om den blef tagen om deu blef gifven Hon redovisar oss saumvetseraunt, Fast Gud ma veta om allt är savt! Förtronu Er tHickor cj at Poctea, Och vakten eder helt väl! tv veten Att han besjunger er hemlighet Och verlden vet hvad Poeten vet Ja i dt doldaste han os: vieer Och ej den minsta favör förtiser, Som han har tvjutit med käaslorus, Sa väl i solens, som manans ljus. Sin hela själ vill ban uppenbara: Ej tacksam läsar n nog kan vara Hvad det är nöjsamt att veta slikt! Och bvad det ämnet är högt och rikt Som han så vittert för oss förtäljer, I det han noga blaud orten väljer! Ty hvad som brister 1 sammaahang Vil! han godtoöra med versens klang — ee — Men är hans kärlek olycklig äter, Aj, stackars liten, bvad da han gråter! . Da fias det näppe en enda rad som ej är blöt utaf tärars bad. Gud vet hur bröstet stått ut alt si sjunga, Alltnder sockar, så CC entnertunga! Men också versarne tröga gå Och det är iutet att undra på Sin sorgebörda dermed han lättar Att bar sin ?Lauras? köld berättar, Den blir för svår när han ensam bär Och deladt, lidandet mindre är: Han får cj kyssa sin erymma tärna, Fast ban det ville så fasligt gerna, Han får cj trycka den mjuka haud Som blott kan släcka hans hjertas brand. Han far ej vandra i svala lunder Och njuta saliga herdestunder: Nej, sucka, gråta han bara far, Samt rifva sig i sitt arma här. Han dukar under för dessa qvalen; tänk, o Lanra! att karln blir galen. Det enda mediet att sen bli klok Är till att trycka en liten Bok Och hvilken iiudring för älskarns smärta När den blir iklädd eu mystisk svärta! — — Brn MU——-—-—-—--—r— ---rLnnnn—k—nmAmzCTTcTctrtntt KHONLOÖOÖOnmm———— — Ä-— ov van