Aftonbladet – 2 november 1835, sida 2

ra har Hr biskopen lirat enrOot en otandseller Korporationsrepresentation, uti den senme för en sådan, båda med samma verve och talang i sin penna. Den första af dessa afhandlingar läses i Skånska Korrespondenten för d. 22 Dec. 1832, kallas Riksdagen 1833 och innefattar i börian några reflexioner öfver nödvändigheten af en urtima Riksdag. I sammanhsug kimmer Förf. att vidröra den ofta hörda invändningen utt Hiksdagarne äro ett ondt hvilket er anledning till följande reflexioner : Riksdagarne äro ett ondw. Visserligen äro de det. Men de äro det, derföre att de gifvit dåliga resultater. Detta är ju likväl icke deras ändamål. Meningen är i stället, att de skola gifva goda resultater. Om de ej göra det, så härleder sig detta deraf att representationen ej blott är bristfällig, men orimlig, emedan den upphäfver hela iden af en konstitution, hvars princip är att förena alla intressen till ett enda, fäderneslandets, — då deremot den Svenska representationen aåsyfiar att alla intressen skola representeras, d. ä. att hvarje representant skall hafva ett visst bestämdt enskildt int:esseatt försvara. Ja, man inbillar sig ännu allt jemut, att representationen fullkomnas dermed, att man införer ännu nya intressen in i denna representation. Således har man, såsom en förträfflig och högst nödig förbättring i Svenska represestationen, yrkat, att äfven införa Bruksintresset och Akademiernas intresse på stridsbanan. Med samma skäl, som man infört dessa intressen, kunde man äfven införa Handtverkarnes imtresse, Embetsmännens intresse, Kapitalisternes mtresse och de skuldsattes intresse. Hvad hjelper införandet af alla dessa intressen, då de afgöras genom votering, och således det, som har de talrikaste målsmännen, äfven blir det segrande? Ivad har det tjenat till annat att införa alla dessa intressen, än att endast få höra deras öfvervunna förespråkares klagoljud? — Var representation liknar en domstol, uti hvilken de tvistande äro sjelfva domare; alltså en domstol, der icke rätt, men partiskhet, är principen. Det är klart, — det är klarare än dagen, — att den representerande kammaren ej bör hafva mer än ett intresse atl representera — det allmänna, d. ä. den bör, liksom regeringen, vara fri för alla enskilta intressen; och i den mån man inblandar dessa, i den mån motarbetar den sitt ändamål; i den mon blir den ett ondt; i den mån blir den en anistokrati, en despotism, som trycker härdare än en börds-aristokrati och en Konungadespotism. -Derfore har det oerhörda både i Danmark en gång och 1 Sverge två gangor händt, hvad som icke händt i något annat land, och dessa länder, trötta af denna intressefejd, öfverlemnat till Konungen hela sin magt, i hopp att den på detta sätt häure förvaltades, än genom ett sådawt inbördes krig. Khan man väl föreställa sig något mera förvändt ån ett land, der sjelfva den lagliga konstitutionella friheten blir ett ondt och absolutismen jemförelsevis en välgerning? Påkallar väl ej deta publicisternes undersökning, snarare än alla dessa eviga småsaker, hvarmed de sysselsätta sig. Så skref Professor Agardh den 22 December år 1832 emot Ståndsrepresentationen. Men Tempora mutantur et nos mutamur in illis. Ar 1834 den 2 Juli afgaf Riksdagsmannen och KonstitutionsUtskotts-Ledamoten Professor Agardh för Stånds-representationen ett anförande, hvaraf följande stycke förtjenar uppmärksamhet : Antagar man åter, att det närvarande måste uppoffras åt framtiden, och det enskilda åt det hela, så är 2 3 den Jagstiftande maktens uppkomst visserligen vida svåS PE rare att deducera. Ty huru skall framtiden kunna bhfva representerad, och buru skola de nuvarande enskilte kunna välja sidana ombud, som bevaka, icke deras, men alla andras fördelar för alla. kommande tider? Den medvetslösa forntiden, som bildade Staterna utan något kontrakt, löste också på sitt eget sätt detta problem, i det, när det någonsin blef fråga om representation, den bildade den genom korporationer. Men sjelfva begreppet om en representation, såsom en delegation at folket, är redan en afvikelse från instineten ; det är redan en spekulation. När det således upptogs i dessa tider, blef den en ofullkomlig spekulatzon, grundad på en klarnande instinet. Den blef något af hvarje och kunde således ej framstå i full klarhet. Men fullföljer man denna idee till sin grund, skall man deruti finna en märkvärdig öfverensstämmelse med sjelfva Statens Legtepp, enligt den andra åsiglen af Staten. Ty såsom det, enligt den, endast är framtiden och det fortgående, som skall representeras , så kan ej detta ske genom de enmskildtas röst, såsom enskildta, emedan de äro flygtiga och föränderliga, men väl genom korporationerna, som förblifva och äro, under medlemmarnes omvexling, desamma och oföränderliga. Forntiden förblandade dervid Hkväl tvenne obka cokor Tv icke kor