Aftonbladet – 31 oktober 1835, sida 1

Den Engelska Korrespondenten från Töplitz, hvars notiser om det stora furstemötet derstädes, vi i förra veckan meddelade, fortsätter sina beskrifningar derom, uppblandade med förnyandet af hans redan meddelade opinion om Österrikiska Kabinettets bestämda afsigt, att bibehålla frid och status quo. Vi meddela följande utdrag derutur: ; i Töplitz d. 2 Okt. — — — Af allt hvad jag här ser, tycker jag att nationen (den Österrikiska) har anledning att vara beliten. Jag finner här en nyligen på thronen uppstigen Kejsare , utan garder , lefvande midt ibland sitt folk, som visar honom en varm tillgifvenhet; jag finner, oaktadt alla tidningar berätta att pass förnekas främlingar, att man ej gjort ringaste svårighet för mitt, att man alldeles ej blandar sig med aw efterspana mina sysselsättningar eller förehafvanden, att jag erhåller rigtigt mina bref ouppbrutne, och att så vidt jag kan upptäcka, min brefväxling icke blifvit afbruten. — Hör jag mig omkring, så intygas det, att åtminstone i denna landsort, grofva bro äro högst sällsynta, ehuru dödsstraffet längesedan är upphäfdt och lifstidsfängelse är högsta straffet, äfven för mord. Biott inom militären qvarstår arquebusvringen för rymning och svår försummelse på post. Icxe en enda gång har den kärra blifvit plundrad, som för bankierernes räkning går med guldmynt från Wien till Prag, Dresden, Leipzig och åter, samt är lika väl bekandt till sitt utseende, som någon diligence.? — — — — — — Hoflifvet här har de senare dagarne varit mycket stilla, och alla de höga personerne synas önska att åsidosätta all ståt, för att njuta det förtjusande landets nöjen såsom enskilde personer. De äro ute, snart sagt, alla tider på dagen, i vagnar, till häst eller ull fots, och sjelfva Czaren skyndar, så snart någon ceremoni är förbi, att kläda sig i en mörkgrön frack och utan uppvaktning vandra omkring i slottsträdgården. Österrikiske Kejsaren ar mycket enkel i sitt sätt att vara, och han åker oftast ut i ett mindre åkdon, förspändt med blott ett par hästar. Konungen i Preussen är likväl den, som mest af alla gifver exempel af en sann lefnadsfilosofi. Har undviker alla stora sällskaper då han möjligtvis kan det; icke af dåligt humör, utan af ren kärlek till landtlifvet. Ensam eller blott i en enda väns sällskap ser man honom i sin lilla droska fara öfver Töphtzertraktens vackra kullar och dalar. , Den enda gunst han synes eftertrakta, är att få vara obemärkt; och folket, som känner hans önskan i detta fall, besvärar honom derför icke med hälsningar, man låtsar ej se honom, då han passerar. Jag har aldrig sett någon, i hvars ansigte en så djup ofvertygelse om alla menskliga tings vanskhghet synes uttryckt, som i hans. Det är en lycka för Europa, att en så fredlig monark, som Preussarnes Konung, är understödd af Österrikiska kabinettets visa råd; så länge han lefver, samt Furst Metternich bibehåller ledningen af Wienska pohtiken, år verldens lugn tryggadt, och den nordiska björnen hållen i hälsosam kontroll. I förgårs företogs en jagt i mindre skala, genom skogarna vid Desselburg; och gårdagen upptogs med ett besök hos Grefve de Thone, på godset Zeitchen vid Elben: Det är ganska säkert, att med det lefnadssätt har föres ifrån kl. 7 morgonen till 11 aftonen, hafva inga politiska konferenser, i ordets verkliga betydelse, kunnat föregå mellan de höge monarkerna; ty, då skulle hundradetals personer deltagit i deras öfverläggningar. ) Enskilta samtal emellan dem hafva varit lika sällsynta, som de aldrig varit förhemligade. Jag har t. ex. af säker hand följande beskrifning på ett sådant. De begge Kejsarne och Konungen i Preussen hade kommit att tala om Spanska angelägenheterna. Den senare hade yttrat någen benägenhet för en intervention, troligen för att bringa de andra till bestämdare förklaring af deras tänkesätt; men Kejsar Ferdinand hade med mycken värma förklarat, att han ej ville deltaga i någon sådan. Han sade: att Souveränerne borde erinra sig följderna af interventionen i Franska angelägenheterna 1790, huru de begge allierade armderna hemkommo utan skor och strumpor och huru en makt genom detta motstånd bildades, som sedan underkufvade Europa och nästan utplånade de begge monarkierna på verldskartan. Alla tiders erfarenhet hade visat, att ju mindre staterna blanda sig i grannstaternas inre angelägenheter, ju förr ordnas de till ett godt slut — att man alldrig i början af ena intervention kan förutse till hvilka resultater den kunde leda, och att sjelfva principens antagande vore farlig, emedan, om den ene kunde intervenera i ) Den Engelska brefskrifvaren tyckes härvid hafva glömt, att Metternich, Ancillon och Nesselrode afAR RR a ARh man car Al PT — Loof att des