Aftonbladet – 28 oktober 1835, sida 2

oo MR AR SS OCONNEL, BEDÖMD I FRANKRIKE. Uti den berömda månadsskriften Revue des deux Mondes, förekommer angående den ryktbare Dan, med tillnamnet OConrnell, hvars tal i England och Skottland vi nyligen meddelat, följande korrta, men interessanta karakteristik: En sextiårig gubbe med enkelt landimarnamaner, genomreser England och Skotland, under det att Kejsare och Konungar församla sig i Kalisch; han samtalar öfver allt med näringsidkare, sätter sig vid handtverkarens och proletärens bord, afhandlar med dem, i sitt grofkorniga språk, landets angelägenheter, orsakerna till eländet, hinderna för välståndet och sina förhoppningar för framtiden. Penne gamle Irländske landtman, som på detta sätt håller tal på offentliga ställen, med händren i fickorna, sedan Frankrike visar sig lugnadt och sorglöst, år i detta ögon blick så att säga enda hindret, som emotstar fullbordandet af de planer, som uppgöras i detta läger af furstar, med sina talrika härar. Man bör ej förgäta, att heliga alliansens eröfringar hade varit omöjliga utan Englands subsidier, och att Daniel O Connell arbetar på, alt sätta, Engelska unionen ur stånd att tänka på någonting aunat än sina egna angelägenheter. Man klagar mycket öfver sträfbeten i OConnels tal; vår politiska finkänslighet finner sig stöt af de triviala bilderna, de bondagtiga infallen. Att likna Englands ädla Lorder vid ärf.liga skomakare och skräddare! Att genom O Connels mun gifva en Pereys, Norfolks och Sussex afxomlingar till pris åt det förakt och det hån hvarmed Irländska folket behandlar de sämsta kreatur! Men hvad viljen I väl? O Connell har icke för afsigt att tillvägabringa ex revolution ibland adelsmännen och Lorderne; hans ändamål är icke, att göra intryck på dem som besöka Adelsklubben och tråugas i salongerna. Han är sträf, emedan han talar till det stråafvaste folk i veriden och blott vill tala med detta folk. Luther, som älven var en af dessa själar, hvilkas k:nnetecken äro, att de vandra rakt emot sitt mål, Luther vände sig till Tyska folket i börjen af 1500:talet, i ett alldeles likadant språk, som Daniel OO Connell talar till det Engelska och Skotska, på 1800:talet. Anekdoten om Biskoppen och Hunden (O Cornell och Luther skulle begge säga: om hunden och hiskoppen) denna af OConnell åberopade anekdot, synes vara, såväl som mycket annat hos den Engelska agitatorn, hemtadt från föresynen af den stora reformatorn från Wittenberg. Men Luther sar vid Paksdagen i Worms och inför Carl V alldeles icke samma Luther som i den Sächsischep Kneipen, och OConnell i parlamentet är 1eke densamme, som på gatan i Glasgow och Edinhburg der han intågar omgifven ar folkhoparna. I Parlamentet är OConnells pek. och hållning enkel, värdig och nästan ädel. Hans tal är väl afpassadt, långsamt, slugnt, och sjelive Lord Browgham, som eljest inbillar sig att han icke afvikor från parlamentariska formerna, är säkerligen såsom talare mycket häftigare och mer stötande än OConnell. Man bör således alldeles icke af OConnells häftighet låta förlede sig att 1ro, att han är så fanatisk, som man ger honom ut för att vara. Man har uppkastat frågan, huru det kommer sig att OConnells förehafvande och hans tal icke af Engelska regeringen blifva åtalade; hvarföre Ministeren fördrager, att en Irländare så käckt anfaller och söker förstöra den gamla och heliga konstitutionella byggnad, under