Aftonbladet – 26 oktober 1835, sida 3

(Insandt.) SOMMAR-AFTONEN. (Fragment ur ett storre skaldestycke.) Det var en härlig sommarqväll i Norden, En skön, högtidlig jubelsång var jorden, En helig hymn till himmelen — till Gud, Och vestantläkten bar dess klara ljud Till högre rymder — opp till lifvets källa, Der evig skönhet ses ur djupet välla Och der de sälla andar bada i Ett haf af tjusning och af harmoni: En sakta hviskning flög emellan träden, Så tyst, som bäckens ljufva, lätta gång, Så djup, som skaldens sköna midnatssäng, Så sorgligt mild, som svanens sista qväden; Det Sefir var, som yr med löfven lekte Och än dem gungade och än dem smekte: Och källan rann ur jordens sköte opp, Så lugn och spegelklar — som englars hopp: Och blomman slöt sin sköna kalk tillsamman Och lyssnade till vestanvindens sus, Som, drucken af lycksalighetens rus, Blott hördes hviska skälmskt om kärlekslamman: Och Nordens näktergal i lunden sitter, När natten redan tystat lärkans qvitter, Af längtan gripen han melodiskt slår Och svar han utaf klyftans echo får: Och blaa böljan, trött al lunga firden Kring smala sunden och kring vida fjärden, Filar gått tull ro, ej rörd af någon flåkt, För att stå opp vid dagens första väkt, AX åter glittrande kring kusten ila Och bada solens strålar utan hvila: Kring hvarje blommig ö, i hvarje vik, På skugga och på Neckens rosor rik, Najader icende ur djupet blicka