Aftonbladet – 26 oktober 1835, sida 3

retagit sig ett politiskt korsståg, medelst en episod emot tidsandan och pressen, som; utom eu hop eftersägningar af åtskilligt som Professor Geyer förut yttrat i sina skrifter, endast utmärkte sig för den sllsamtha grad af ilska och fanatism, hvartill förfåttärens känslor: deri fannos stegrade, och som måhända icke hafva något mera träffande motstycke än uti gamla Mecktilds predikan hos Walter Scott. Dessa utgjutelser kunna visst kallas maktspråk, om någonting förtjeuar ett sådant namn. Att få sålunda fara fram och i en högförnäm inbilskhet uttala peremptoriska straffdomar och besvärjelser öfver allt hvad den unga tiden bär i sitt sköte, utan att någon vågade anmärka det löjliga i detta företag hade visst varit onskligt; men tyvärr är den tiden förbi, då autorneten af ett Professorsnamn hade samma effekt på mängden, som ordet Ilbondocani, och såväl den ene som den andre måste numera hålla till godo att träda inom den allmänna diskussionens skrank. Det är inom detta gebiet som vi mana våra motståndare; endast ett måste vi bedja dem; nemligen att de icke må räkna för mycket på de kringståendes medömkan med deras jemmerrop, för hvarje gång vi kunna råka att slå dem med sanningens vapen.