sOTrespondenten talar 1 Sura proklamation myc Set om sin opartiskhet; om värdigheten af sitt språk, om sin sakkunnighet o. s. v. Huru rörande att på: samma gång man skyller andra för öfvermod och maktspråk, med en så ädel biygsamhet kunna göra sig sjelf rättvisa ! ! och huru lyckligt att till bevis på det värdiga språket blott behöfva gå tll raderna ofvan och nedanför, till uttrycken om okynnet, i HN U om de okunnighetsdigra försöken, om grofheterna, om öfningen på gator, torg och källare och kafJehus att uppfånga dagens sqvaller, m. m. ) Vi beklaga blott att vi nödgas så hastigt förtaga illusionen af detta illaluktande sjelfberom. Aftonbladet har aldrig, -— på intet ställe villait sig ett enda omdöme om korrespondenten som kan liknas vid något af det ofvanstående. Vi hafva till och med gjort Korrespondentens utgifvare rättvisa för dess personliga kunskaper. — Vi hänskjuta nu till den sansade läsaren att bedöma, om vi åtnjutit en sådan rättvisa tillbaka, och om vi likväl någonsin låtit höra en sådan ömklig jemmer deröfver. Men så är det med vissa af dessa goda Herrar Konservative! De låna gerna sitt biträde till nedsätS tande af de få bemödanden som blifvit gjorda att underhålla en allmän anda hos nationen, och till förlöjligande, så mycket de kunna, afallt sträfvande till utbildning utaf det representativa samhällsskicket. De låta antingen af inre drift eller yttre impuls, begagna sig till handtlangare för de läror som behaga makten, och anfalla i följd deraf oupphörligt den oberoende pressen. Men gör någon då den ringaste anmärkning emot dem, och tager det allmänna vettet i försvar mot deras vrängda framställningar, då skrika de i sitt hbjelplösa till stånd öfver pressvälde och tidningsdespotism wm. m., likasom om de trodde sig kunna iubilla allmänheter att icke samma medel: publiciteten , står dem till huds, som deras motståndare, och att skillnaden egentligen ligger uti satserna som de förfakta. Hvad nu serskildt beträffar Korrespondentens värdiga språk? och opartiskhet, så borde han, för att erhålla äfven vitsord derom, åtminstone icke genom sådane invektiver, som de ofvanstående, hvartill vi visat att icke en bokstaf i Aftonbladets uppsats gifvit amledning, i ton och åthäfvor sänka sig ända i bredd med publiatetens kloak, Det Göteborgska Dagbladet. Så länge Korrespondenten icke anser detta under sin värdighet kunna vi icke hjelpa att vi emellanåt komma att hålla honom litet fram i dagsljuset. Det år väl möjligt att Korrespondenten någon gång, såsom han sjelf sager, försvarat äfven liberala mäns minnen och rykten, såsom en Cronhbjelms och Petres; men om så har varit, så har detta åtminstone icke skett, såsom han föregifver, emot den liberala pressen, emedan den alldrig angripit någon af dessa personer. Sådant har endast skeu i Nyare Argus och Minerva, hvilka båda blad hvar och en vet, arbeta fullt ut så mycket för reaktionen som någonsin, Korrespondenten sjelf. Dessutom har detta utgjort en så oändligt liten del i jemförelse med allt hvad som blifvit sagdt i motsatt anda, att det endast kan betraktas såsom ett sällsynt , kanske omedvetet undantag, eller en captatio benevolentizx, för att också hafva någonting att citera. Korr espondenten har förmodat, att det snart instundande prenumeratronsåret utgjort motivet, hvarföre Aftonbladet velat, nedergöra de provinsblad, som hbegynt allt mer och mer omtalas, och hvarföre ett dräphugg? skulle gifvas Korrespondenten. -Korrespondenten misstager sig härvid i flera afseenden. Aftonbladet har aldrig missunnat något annat blad dess prenumeranter, ehuru mycket andras afundsjuka sökt att genom de simplaste medel äfven på denna materiella väg skada Aftonbladet, sednast genom den direkta uppmaningen i Svenska Minerva. Endast det löjliga försöket i. sistnämde blad, att röka för några dels usla dels högst medelmåttiga landsortsblad, och derigenom omgifva dem med en nimbus , hvaraf allmänheten kunde bedragas , föranledde oss att blåsa bort röken. För det andra misstager Korrespondenten sig högeligen om betydelsen deraf, att hafva begynt omtalas. Detta omtalande har tyvär för honom icke samma bemärkelse, som det Romerska digito monstrari. Man vet att äfven Argus IV, Granskaren, med flere, haft sin tid då de varit mycket omtalta, men huruvida detta ländt till deras fördel, lemna vi derhän. För öfrigt äro visserligen vi af den tankan att både Korrespondenten och flere andra goda tudningar få vidkännas en ansenlig minskning 1 prenumerationen nästa är, men dewua kommer då icke så mycket af våra dråphugg, som, alt nyttja Korrespondentens eget uttryck, för det de gjort ned sig sjelfva. Korrespondenten tager slutligen i sitt beskydd, en äfven namngifven? — huru förskräckligt ! — af AftonFR RA ET a 1 Fr