förordning, hvilken txerade det nya pappermyntets (Einlösungsscheinernas) värde till 40 procent af nominella valören i specie; d. v. s. 250 FI. i papper förklarades vara hka med 100 FIl. i silfver; och efter det värdet gå de i närvarande stund. Regeringen sjelf förlorade ingenting genom denna operation; ty i och med detsamma hon nedsatte det utelöpande myntets värde till en femtedel, höjdes taxorna till femdubbelt. Från förordningens kungöringsdag måste taxornuas fordna belopp erläggas i de nya sedlarna, eller om de betaltes med Banko-Zettel, skulle dessa emottagas till det genom förordningen bestamda lägre värde. Samma förordning (af 1811) gjorde en lika billig jemkning af statsskulden. Räntan på skulden nedsattes till hälften; och från den 13 Mars 1811 betaltes räntan i Einlösungsscheine. Dessa sedlar föllo, såsom vi redan nämnt, slutligen till en tredjedel af sitt nominella värde; och på detta sätt nedsattes snart räntan å statsskulden till en sjettedel. Regeringen minskade väl icke skuldens nommella värde; men då pnrset på statspapper beror af räntan, som erlägges, kunde statens creditor, som afyttrade sina statspapper, följaktligen icke på pappersmarknaden få mera än den summa, som svarade mot den nedsatta ränta, hvilken han erhöll. Denna åtgärd bragte förlust och olycka öfver alla pubhka inrättningar och välgörenhetsanstalter, äfvensom omyndiga, emedan regeringen förmått alla dylika att insätta sina kapitaler i nationalfonderna. Detta var dock icke allt. Den Kejserliga förordningen jemkade likaledes alla enskilda kontrakter, : ända ifrån år 1799. Beloppet af betalnings-skyldigheter, beroende på testaments-legater, köpslut, kontrakter, penningelån och alla dylika transaktioner, bestämdes å nyo af regeringen, enligt en tariff, som varierade 1 belopp för hvarje år, ifrån 1799 till 1811. Sålunda bewvijades alla gäldenärer i Österrikiska staterna ett privilegium att härma regeringens exempel i att göra bankerutt och bedraga sina borgenärer. Man måste tillägga, att det fans mycket mera ärlighet hos undersåterna än hos regeringen; många föraktade att betjena sig af denna skamliga rättighet och betalte sina skulder fullt ut, efter sina foörbindelsers bokstaf och rätta mening. Det sätt, hvarpå författningen kungjordes, var icke mindre märkvärdigt än dess innehåll. Beslutet undertecknades d. 20 Febr. 1811 och afsändes i största hemlighet, omsorgsfullt försegladt, till alla Stwåthållare, Presidenter m. m. i alla de riken och provinser, hvaraf Kejsaredömet består, med befallning att öppna depecherna d. 15 Mars kl. 4 på morgonen. Beslutet skulle kungöras en timme derefter; och kl. 7 skulle alla menniskor, stora och små, genast ställa sig den nya financiella författningen till efterrättelse, utan ringaste invändning. På detta sätt blef förordningen kungjord i samma ögonblick i alla delar af Österrike, trumman gick, och folket lydde och teg. Man kan döma, om ett land är svårt att styra. der dylika åtgärder vidtagas och folket lyder utan ringaste invändning. Det får medgifvas, att Metternich icke behöfver vara ett ovanligt snille, för att med temlig heder komma ut med sitt kall. Författaren tillägger i en mnot foljande: Hjelpte då regeringen sin financiella beligenhet genom denna ryktbara bankerutt? Två år sednare (i April 1813) ökade regeringen de 210 millionerna Einlösungsscheine med 453 millioner af ett nytt slags papper, kalladt Anticipatronsscheine. Under de två sista åren af kriget med Napoleon, ökades denna summa till 467 millioner. Sålunda utgjorde den utelopande pappersmyntstocken omkring 700 millioner, eller nära lika mycket som före utfärdandet af 1811 års författtning. Frankrike besegrades, freden återställdes, Österrike återfick de områden, det fö:lorat, och törvärfvade dessutom nya och vidsträckta besittningar; — Frankrike tvangs att betala betydligt skadestånd, Hvad verkan hade då dessa lyckliga händelser på Österrikes financer? Några få år derefter, 1816, afslutade Österrike tre lan, ett på 20 och et på 36 millioner med RBoihschild, och ändtligen ett tll på 26 millioner med andra bankierer. Alla dessa lån upptogos under förevändning att inlösa peppersmynt. Huru var då denna mlösning beskaffad? Operationen uppdrogs åt nationalbanken, som från år 1816 tull 1824 inlöste in alles 416 ,113,623 Floriner pappersmynt; men för fem sjundedelar al detta pappersmynt betaltes icke specie, utan sedlar, som lupo med en procents ränta, hvilken utbekoms kontant. Detta var ingenting annat än att utbyta ett pappersmy ni mot elit annat, ett icke räntebärande mot ett räntebärande. För de återstående vi sjundedelarna galfvos B: savkosedlar, som altid kunde utbytas mot sillver i Växelkassan. Man tror nu 4 ee 4 1 1 sr