Aftonbladet – 24 oktober 1835, sida 2

anRld Mads Så HDeSynneryist foerenarade upploravde, Dan tänker på den sjuttioåriga fru N. N. hos hvars man han för några dagar sedan spisat middag, han tänker kanske tll och med på dussinporirättet på sin snusdosa eller den personilierade jungfru Europa på sin ofver kontorspulpeten hängande stora atlas; svartsjukan är småaktig, gud ve. hur litet kan vara nog till lifs för henne. Men fru Dorsoir, som fit hum om saken, klappar sin man på kinden och förmanar honom: akta dig för Hourdewl, min gubbe lilla! han kunde förföra dig; det är en gemen varelse, en otrogen man, en —L! och Mr Dorsai sveper in sig med hull och hår i oskuldens snövita fårakläder. Emedlertid uppträder en ny person, som för ett ögonblick drager gåtans knut ännu fastare till. Det är Stephanie, Fru Dorscaus barndoms vän: de hafva icke hört af hvarandra på en mängd af år, och återsgtendet är det hjertligaste i verlden. På de öfriga personnagerna utöfvar hennes åsyn en högst besynnerlig verkan. Fru Bourdeuil igenkänner i henne originalet till det porträtt hon stulit sig ull att få se i plånboken, hon blir blek, hon blir röd, hon horrar ögonen i sm man, hon hviskar honom något om visst folks förmåga att lyckligt törställa sig. Den beskedliga Bourdeuil, som alldrig förut vet sig ens ha sett fru Stephanie, beväpnar sig med det gamla beprövade Sokratiska tålamodet; men hans goda vän Dorsai är litet värre i fällan, Ser han rät? är det icke en synvilla? skall han tro sina ögon? må han tryggt göra det! det är verkligen Fru Stephanie Montalan, den vackra enkan på Chantereine-gatan. Fru Stephavie blir icke mindre förvånad att i sin väns man jigenkänna sin ifriga tillbedjare Bremont, och hon behöfde naturligtvis endast ett par ord för attlägga i dagen vissa förhållanden dem läsaren känner, och såmedelst utan omgångar bryta nacken af hela komödian; att hon icke gör det, må man ullskrifva hennes omhet om sin barndomsväns husliga lugn, i förening med ett ädelmodigt och öfverseende hjertelag. Oaktadt den vackra frun med några frågor om en viss Bremont, hans inflytande vid krigsbyrån o. d. låter till en liten minnesbeta Herr Dorsoir svedas vid sakta eld, står denne sig hkvål sålunda snart egentligen bättre i sina affärer, än den stackars oskyldiga Bourdeu:l med sitt huskors. Det är derföre hög tid, att försynen lägger sin hand i spelet, och detta sker under en scen, der Fru Stephani befinner sig i en högst oangenäm konfrontation med herrskapet Bourd uil och Mr Bremont-Dorso:r; den inträder der i en handelshokhållares skepelse, som för någon ange ägenhet hur ett ord att säga Herr Bourdeuil. Den oiyckliga plinboken med stålsiraterna kommer vid denna affär i fråga, och det blir för vederbörande upptäckt, att den tillhörer icke Bonrdeuil, utan Hr Dorsoir, hans goda vän och kompanjon. Detta ger slag i saken. Porsoir ser sig tyungen att bekänna kort, och Fru Bourdeuil omfamnar sin man; gåtan är upplöst och försoningen knuten. När fru Dorsoir åter inträder, finner hon allt förändradt, liksom en passagerare, som gatt ner i kaj.tan uuder full storm, och finner vindstilla, när han kryper opp igen. Hon känner ju fru Bourdeuils hela hemlighet från topp till tå, hon har nyss varit vittne till en eiuption af den mest lågande jalusi, och nu — nu heter det söta du! och min älskade gubbe!? Den olyckliga Dorsoir bar rättnu ingen annan utväg än att för sin unga fru bekänna hela sin brottslighet. Adelmodigt och med den lina ta t, som är qvinnan egen, lyckas likväl fru Montalan att just i det afgörande ögonblicket vända hela anklagelsen på den der obekanta Hr — Bremont, hvars efterhängsenhet hon redan förut i förbigående kommit att omnämna för fru Dorsai; och att sålunda rädda sim ungdomsväns lyckliga 1llussion om sin mans obrottsliga trohet. Och de båda familjerna Dorsoir och Bourdeuil lefva nu som perlor i guld, så trefligt och sällt; alldrig mera något gnabb inom hus, och utom hus stå affärerna som förut på den mest förmånliga och solida fot. Hr Hyckert spelar Dorsais roll. Det vore synd att säga, att han återger eden illa, och det torde, i allmänhet taladt, endast behöfvas tillräckligt tillfäle för Hr H. att utbilda sig, för att en dag blilva en skådespelare af högre förtjenst, men han har, utom den reminiscens af Hr Torslow, som man alltid i mer eller mindie mån kan finna i hans spel, någonting förhärdadt i sjelfva sin hallning och figur, som ofia skämmer bort en god sak t. ex. i ställningen af knäna, den man väl aldrig kan finna behaghg, hur mycket man annars må upphyggas utaf exemplet af en oäuskiljelig tvillingsämja. Hved Hr H. än må spela, kommer man alltid ihåg honom som bondpojken i Landtjunkaren i Berlin,? en något tipig roll, den han visserligen spelar ganska bra, men som väl icke bör blifva en stående typ för bans spel i allmänhet. Hr Almlöf, som Bourdeuil, har bland 2tskilliga platiheter ett par situationer, som icke äro helt N (0 L a . a ER FI och hallet ovärdiga hans mästerskap.