OM FRANSKA TRYCKPRESSENS ÖDE EFTER RESTAURATIONEN. (Slut från gårdagsbladet.) Vid Hertigens af Berry död, började likväl ater Retakionen, och uttalade sig öfverljudt. Den Ultra rojalistiska faktionen ropade : Denna dolk hafva edra läror slipat. Louvel är eti uttryck af edra tidningar! Härefter utkommo ånyo uurantagslagar. Man fordrade inskränkningsåtgärder; kotterierna påtvingade dem och snart hopkallades kamrarne, att votera en lag, som upphäfde tidningarnes frihet. Denna lag ar Herr Decazes verk, och antogs till en del af Hertigens af Richelieu minister, som efterträdde honom. :Censurlagen var likväl icke af lång varaktighet. Hertigens af Richelieu andra minister, som gynnat reaktionen, hlef i sin ordning dess offer. — Det rojalistiska partiet kom till styret med Herr Villsle. Denne sistnämnde, jemte hans vänner, hade sedan 1818 genom oppositionen, Iifligt kämpat för tryckfriheten, för att störta minist ren... Konservatören hade ouph örligt utvecklat detta tema. Herr Villsle måste sålunda som Minister Organisera något, som ej var censur. — Derifrån härledde sig Herr Peyronets första lagar, der mera repressiva lagstiftningen al 1821, men h:ilken, jemförd med de närvarande, är ett slags moderation. Lagen af 1821 s körple straffsystemet, I il förmån för Katholicismen och Konungamakten; dock utgjorde böterna icke mer än 10.000 frans, och fängelsetiden var icke öfver fem år