Aftonbladet – 17 oktober 1835, sida 2

(Införes på begäran). Publiken börjar nu bli temligen van, att på Kongl. Teatern se antingen goda pjeser dåligt gifna, eller ock blot dåliga pjeser upplöras. — Det föreföll derföre mindre underligt, att i Måndags, i förra veckan, se ett verkligt Söndags-spektakel anunonseradt; och troligen gingo de få, som besökte det, ej dit för att förskaffa sig en glad afton, utan för alt fördrifva en ledsam. Detta tidsfördrif fick man dock ångra, och utan harm öfver den illa använda tiden, för att ej tala om de illa använda pengarne, gick säkert ingen derifrån. Det första stycket, Väktaren, är redan förut af ett blad rättvist recenseradt, och, i brist af något bättre, väl värdt att se. Hr Almlöf wförde der med vanlig talang sitt parti — ehwu det visserligen är väl mycket begärdt, att Brodermördaren af Oerindur, eller srefven af Leicester, eller den älskande Shakespeare, skulle fullkomligt duga till Bokhållaren Daniel —, och Mamsell IVesterdahl bedrog ej heller de förhoppningar man är glad att få fista vid henne. Orättvist vore, att förneka, det Mams. Ch. Ficker, såsom den unga frun, också gjorde allt, hvad hon, med sufförens trogna bistånd, kunde. Hade således inget sämre kommit efter, så hade man gålt derifrån , åtminstone nöjd att en timme förflutit. Men som efterspel gafs Pultsmakaren, en korrumperad öflversätning af Kotzebues Die Pagenstreiche. Detta är såkert ew af denne författares skräpigaste skräp, och troligen af direktionen nu ämnad till amusement för femte raden. Beklagligtvis är det just denna del af publiken, som egentligast begagnar sig af de nådigst tillåtna applaudissementerna, och när det säges, att publiken klappade, är man van att tänka: femte raden klappade. Denna publik är också onekligen en af de artigaste kurtisörer, man kan träffa. Likasom en verliebt ungersven alltid med öfverseende betraktar de smärre fel och svagheter älskarinnan före brölloppetglömmer att öfverskyla, så har äfven publiken en lång tid bortåt , med obegripligt öfverseende klappat åt vissa personer på scenen. Met häraf alstrade sjelfsvåldet, tyckes dock nu, hus några bland Teaterns, äfven af dem en motsatt pligt ålgger, öfver måttan kurtiserade , följaktligen unga, aktriser, halva gått alltför långt, för att kunna med tålamod åses. Synnerligast röjer sig detta i Mamsellerna Fickers spel. Så tyckes Mams. Charlotte finna eu nöje i, alt i otid visa tänderna åt åskådarne, utan att betänka, att dessa torde, i sinom tid, visa tänderna igen; och genom det sätt, hvarpå så väl publiken som hon betedde sig vid uppförandet af Putsmakaren, spehe de vekligen det sunda omdömet ett gement puts: ty Jikaså vanständigt det var af Mamsellen, att skratta under hela pjesen, likaså obehagligt var det, aw höra publiken skratta ät skrattet. Hon gör sig ofta saker till deua fel; men aldrig, om ej när Felsheims Husar gafs andra gängen, har hon gfvit sitt behagliga leende så fria tyglar, som denna afton. Om hon således i första pjesen gjorde hvad hon kunde, giorde hon i den sista mer, ån hon borde kunna. Om Mams. Mathilda kan deremot sägas, att hon intet kunde — nemligen af sin rol. Nästan i hvar scen förorsakade hennes okunnighet eller glömska någon paus. Detua händer henne lika ofta, som det händer systern att skratta. Hennes beundrare vilja väl ullskrifva detta en förlåtlig (?) distraktion, och billigt är att anse hennes misstag i Aline — der hon började sjunga ew ställe, som. hon skulle ala — för sådant; men att direktionen kan tillåta dylika distraktioner, bevisar att den åtminstone förstått välja en god sujett, nemligen sufllören; ty svårligen har nigot stetoskop utvisat så starka lungor, som hans, hvilka, förut satta på hårda prof, likväl uthärdade ew verkhgt mä sterprof i Putsmakaren. — I Hr IL. Kinmanssons spel finnes alltid mycket natur, men denna afton var den omisskännelig ; man såg tydligt, att han på fullt allvar var ond, åtminstone på två af sina ålskvärda döttrar. Mamsell ZVesterdahl spelade sin rol oklanderligt. Rec., som villigt erkänner den nytta, Kongl. Teatern, i dess nuvarande oangenöma omständigheter, har af Mamsellerna Ficker, wor sig halva gjort dem en tjenst med, att på deta sätt säga dem deras tel, då insentins eer tillkänna, att de ifrån närmare håll blifva